Ettans Mia

 Nu har jag bott en vecka i en lägenhet. Känslorna har farit hit o dit. Alla sade att det inte alltid kommer att vara lätt, och de har nog rätt. Idag är jag väldigt rastlös. Men har mej själv att skylla, då jag med "våld" sku ha allt fixat genast. Nu finns det smått att göra, men tycker att jag har kanske lite för snabbt fixat allt. Kanske ett sätt att inte behöva tänka på saker. Vad vet jag. Saknar hemskt mycket mina söner, deras ljud, deras små strider, deras närvaro. Men de har det bra.  Kom just att tänka på att det är ju jag som fått allt nytt omkring mej. Men har kanske inte tagit emot allt ännu. Första dagarna var full rulle, och nu då lugnet kommer märker jag hurdan robot jag varit. Ska i alla fall försöka att inte bli tyst. Gjorde det en gång o aldrig mer.  Tror det blir bra med jobb i måndag. Det är i alla fall så som tidigare...  ❤️ Kram

 Hej, och tack att ni läste mitt senaste inlägg. Jag delade det inte på sociala medierna, men ändå hittade ni dit. Skrev för det var det enda sättet jag klarade av att få styr på mej själv. Märker nu  att jag har behandlat mycket o många känslor, men visst är det tungt ändå. Det som lindrat mitt dåliga mående är att vissa människor är så snälla med mej.  Har fått så mycket hjälp att kan inte ännu heller tro att det är sant.  Är så tacksam för hur folk satt sig in i vad jag behöver hit, vad jag behöver för att ens stå och gå osv. Helt otroligt! ❤️ Finns inga ord att beskriva hur tacksam jag är. Just nu låter jag dagen komma som den kommer och ta emot det som kommer. Mer kan man inte göra, och behöver inte heller. Nu hoppas jag att folk respekterar mej och att jag måste få tid för att hitta tillbaka till mitt "nya normala". ❤️

 2.2.2021 En månad har gått nu, sen jag fick så att säga mod till mej för att ta upp en sak som berör inte bara mej, utan många andra. Har alltid svårt att vara då jag vet att andra kanske tar åt sig. Men nu måste jag tänka på mej själv. Och det är svårt.  Skriver ner känslorna som far hit o dit. Är just nu inne i en fas där allt som man jobbat för o velat kanske ha inte blev så heller. Har varit en jätte tung tid för mej och vet att det inte tar slut på en tid heller. Det här berör inte bara mej, utan också en del andra som står mej väldigt nära. Just nu känns det som man förstört mycket, sårat de man haft nära sig länge. Jag har ju inte "på det sättet" gjort någon illa, men det vad jag kommit fram till var kanske det många inte ville. Men... Jag ville, jag måste. Hur illa det än tar i mitt hjärta, så måste jag nu tänka på mej. Och det har tagit tid. Det där att tänka bara på mig. Kanske jag inte aldrig lyckas helt med det, men nu tog jag ett stort steg. Jag kommer att dela ...