Ettans Mia

Det dök upp i mitt Facebook flöde. Så som mycket annat, men det här berörde så till den grad att jag suttit o läst halva morgonen. Hennes dotter har dött, pga droger. Mamman var helt ovetande att det blev så här, med hennes dotter. Dottern hade även lite andra problem, men ni som är tonårs föräldrar vet ju att så är det. Det dyker upp det ena o det andra o man ställer upp till 100%. Man vill ju bara att de känner trygghet och kärlek. De förstår ju INTE sina föräldrar ibland, men ibland kommer de ändå o säger - du/ni hade nog ändå sen rätt... 😉 Den här flickan hette Enni o blev bara 17. Mamman vill få bort tabun här i Finland. Att unga visst använder sig av droger, olika slags droger, kanske rena droger men också mycket orena o dödliga droger. De får tag på dem hur lätt som helst. Tro mej. Så är det. Som tonårs mamma slukar jag allt om hur poliserna och ambulanspersonalen berättar för OSS att deras vardag innehåller droger. Vareviga skift. Tro på dem. De har varnat oss. Och det är i...

Själv väntar jag på år 2020. Mitt år har tagit mycket av mej, men med tiden ser jag väl att det även gett mycket. Känner att jag förlorat en del sk.vänner, kanske de som ej förstått eller accepterat vad som hänt eller vad jag gått igenom. Ja, eller de som TROTT eller HÖRT av någon som TROTT sig veta... 😉 Det är ju så det brukar gå, att egentligen VET ingen, förutom dom som JAG valt ut att veta allt. Min vän Veka. Förr, nu och för alltid. Finns där. Utan att man ens själv fattar vissa saker så har hon redan förstått dem. Säger saker ärligt och får mej att fatta sånt jag inte ser. Hon är den som jag sku gå genom eld för att hjälpa. Hon är där, utan att kräva nåt tillbaka. Men hon vet. Att jag även är där då hon behöver. En sann vänskap, där ingen dömer den andra. Accepteras för den man är eller håller på och bli. För visst, fast man är 48 så växer man ännu och utvecklas. På gott o ont. Mitt 2019 vill jag glömma, i alla fall en del. Vill. Men kan nog inte. Men accepterar det, och tro...