Ettans Mia

 Sista dagen på karantänen. Så skönt. Men det har gått riktigt bra, alla har varit hjälpsamma. Så har absolut inte lidit någon nöd här. Känslorna under de första karantän dagarna var ju röriga, men sakta och säkert accepterade man situationen. Det fanns ju inget annat att göra. Karantänen för mej, gjorde mej bra också. Lugnade ner mej, har varit ut och gå och gett tid åt bara mej själv. Tror jag behövde det. Känns så nu. Det var väl nåt i luften med, för vädret var ju så fint, så redan det fick en att vara positiv. Och förstås det att själv visa 2 negativa resultat på covid-19. Hej, allt känns bra, redo för första arbetsdagen imoron! Jeeee! ❤️ ❤️ ❤️

 God morgon, I min ålder borde man ju veta vem man är och kanske jobba på de punkterna som man vet att inte ännu är riktigt slipade. I allt som hänt nu de sista månaderna kan jag säga att jag inte just nu vet vem jag riktigt är, helheten jo, men en hel massa att reda ut. Innerst inne är jag ändå en god människa som vill alla väl. Det har jag kommit fram till, och det är ju bra. Sen är jag en mamma till 2 söner, och en bonus son. ❤️ Är även en dotter och en syster. Ja, och en faster faktiskt. ❤️ Men sen då? Det får tiden utvisa. Då man separerar så tar det tid att finna sig i det nya. Och tid tänker jag ge. Hoppas en del av mina vänner förstår det här, och ger mej den tid jag behöver. ❤️ Jag behöver mina vänner, och är så glad att jag har er. ❤️  Kram! 

 Fick en fråga o beröm härom dagen, om denna blogg o hur jag skriver. Värmde mitt hjärta. ❤️ Skriver ju för att få ut tankar så att jag ska förstå själv. Så bloggen är sist o slutligen mest för mej själv, som ett sorts bollplank. Om någon sedan känner igen vissa saker o får en inre ro av det så är jag bara nöjd.  Jag fick veta att jag skrivit mycket då jag var ung, tonåring, typ 13 år. 😊 Jag kommer ihåg att jag satt i roddbåten utanför Gloskär och skrev i min ljusblåa anteckningsbok. Skrev faktiskt mycket egna dikter den tiden. Nej, vet inte var denna bok är nu. 🤔 Öppnade en annan blogg för länge sen, Gloskärs Maja, där jag skrev om min mammas sjukdom o känslor om det. Måste ta o öppna den, o läsa, men inte nu. Känns inte bra att i detta livskede att  öppna o läsa sådant som är ledsamt.  Sitter just nu i karantän, och ska vara i karantän ännu 7 dagar.  Har fått samtal av vänner, som på nåt sätt "kom tillbaka" då jag behövde dem som mest. De har alltid varit i ...

 Du har funnits med hela mitt liv, och idag släppte du greppet och for iväg till din Monika. Nu återförenas ni. Jag önskar dej en trygg resa, och ser redan framför mej hur du sätter dej mellan alla "mina kvinnor" där uppe och berättar det senaste från jordelivet. ❤️ Säg bara att allt är bra, och ge dem alla en stor varm kram av Mej. Berätta också att jag saknar dem väldigt mycket.  Den här dagen blev ju extra tung, men försöker ta in allt som hänt, tänka och minnas. Har ju tid.  Vila i frid, Sven. ❤️

... Och oj vad det hänt massor på dessa 2 månader. Både på gott och ont. I det här inlägget tänker jag öppna mej, det är ju inget nytt. 😁 Men, öppnar mej med såna saker som kanske får vissa av er att sucka, andra sitter med öppen mun och en del kanske inte tror på mej. Tyck och tänk vad ni vill. Bryr mej inte. Jag är så nöjd, att vår familj fungerar, fast det skett ändringar för oss alla. Jag är så tacksam att jag och min fd sambo fungerar. Jag önskade detta, hoppades att nån gång, bara tiden får gå, sku ge mej en känsla att det fungerar fast vi gick skilda vägar. Nu då jag sitter i karantän, finns det ändå en familj som hjälper. Bara jag har vett att fråga. 😉  Jag har bestämt, att man inte kastar 23 år iväg så där bara, och tror (eller hoppas) att den andra parten tycker lika. Visst, det kan komma "takapakkin", men tror ändå att vi, mor och far, får saker fixade utan värre drama. Drama fanns inte heller då vi gick skilda vägar.  Våra söner är värda en familj som fungerar, ...