Ettans Mia

 Har nu bestämt att jag tar paus med skrivandet här. Efter mycket funderande är det bäst så. Kan inte ändå skriva ut alla tankar och funderingar man genomgår, och skriver jag så kan det bli missförstånd. I det här skedet jag lever i nu, är det bäst att ta dagen som den kommer, och leva för stunden. Känslomässigt är det upp och ner, men bra att känslor finns ännu. Jag har det bra. Det kunde vara sämre. Jag är tacksam över de vänner som orkar vara med i mina skeden just nu. Är tacksam över min arbetsplats, som ger mej en stabil vardag. Är tacksam över min pappa och bror, som stöder mej över 100%. Sist, jag älskar, älskar, älskar mina två söner. Finns inget större än kärleken till sina egna barn. Nu fångar jag dagen, som den kommer. Kram på er, och var snälla med varandra! ❤️  

 Huh huh vilka grejer det hänt sen jag blev 50. Tacksam, oändligt tacksam över alla nära o kära! ❤️ Bilder här berättar mer än 1000 ord.

 Idag stack vi med yngre sonen till Ekenäs. Först via min mammas och fammos grav med blommor och sen till min kära pappa. Vi satt ute och drack kaffe och pratade om allt och ingenting. En träff med så mycket kärlek, att jag är rörd ännu. Märkte hur stolt jag är över mina söner, och vad de åstadkommit. Fick känslan att banne mej, jag(vi) har ju lyckats riktigt bra ju! ❤️ Säger inte att det har alltid varit lätt, absolut inte. Men har aldrig gett upp som mamma heller, fast det nångång varit mega tungt, så har man fått krafter att fortsätta. Idag, morsdag 2021 ser jag frukten av allt, ser det jag vill se, ser ljust på mina barns framtid. Är otroligt stolt att få vara mamma till dessa två, älskar er så väldigt mycket! ❤️ ❤️ Tack René och Oscar att ni gjort mej till den människa jag är idag. ❤️ Här  15 och 13 åringarna... 🥰

 Jag har inte skrivit på länge om mej o min sjukdom. Den finns ju med, på gott o ont. Och har lärt mej att den är o förblir en del av mej o mitt liv. Jag styrs nog av min sjukdom, men inte lika som tidigare. Har ändå fått lära mej nya saker nu då jag bor ensam. Först kändes det obehagligt att vara ensam då sockret blev väldigt lågt, ingen kunde söka åt mej nåt att äta o så, men nu har jag lite här o där Siripiri, och vet själv ganska bra då det brakar neråt. Är verkligen glad att jag lärt känna min sjukdom, vad som hjälper o vad ej. Man är aldrig för gammal att lära sig. Min sockerbalans har absolut inte varit den bästa på flera månader, stress o sånt gör mitt socker högt och det gör mej trött o till endel irriterad. I längden är det inte bra, så nu måste jag få bort de här grymma svängningarna från 2-25...det tar ganska på. Men jag gör mitt bästa varje dag, och för nu får det räcka.  Har bestämt att jag måste sluta att ha stora krav på mej själv. Att ta en dag i taget och int...

 Efter flera dagar av stora känslor tar jag denna dag "time-out". Är totalt inne i känslo virr varr, så väntar en stund ännu, sen tar jag en dusch o sen blir det soffhäng.  Blev totalt överraskad av uppvaktningen på min födelsedag, och det minnet kommer att finnas för alltid i mitt hjärta. Har så fina människor i mitt liv, och de ger mej ork att gå framåt. Tyvärr har jag ändå märkt att vissa inte har övat på det som kallas finkänslighet alls. Nu pratar jag om sånt man säger eller skriver, utan att tänka om ens nån minut. Tycker alla borde öva på det, ung som gammal. Är inne i en storm av känslor, är sårbar fast jag inte visar det utåt. Tyvärr blir även vissa människors ord och kommentarer fästa in i mitt minne, och kanske jag inte kan förlåta allt. Tycker det är synd att vi vuxna inte jobbar mer med "oss själva". Man har ju alltid sina svaga sidor, endel kanske inte ens vet vad som är ens svaga punkt/punkter. Jag jobbar mycket med mej själv, reder ut varför jag reag...