Jag o min vän för livet 🤔

 Jag har inte skrivit på länge om mej o min sjukdom. Den finns ju med, på gott o ont. Och har lärt mej att den är o förblir en del av mej o mitt liv.

Jag styrs nog av min sjukdom, men inte lika som tidigare.

Har ändå fått lära mej nya saker nu då jag bor ensam.

Först kändes det obehagligt att vara ensam då sockret blev väldigt lågt, ingen kunde söka åt mej nåt att äta o så, men nu har jag lite här o där Siripiri, och vet själv ganska bra då det brakar neråt.

Är verkligen glad att jag lärt känna min sjukdom, vad som hjälper o vad ej.

Man är aldrig för gammal att lära sig.

Min sockerbalans har absolut inte varit den bästa på flera månader, stress o sånt gör mitt socker högt och det gör mej trött o till endel irriterad. I längden är det inte bra, så nu måste jag få bort de här grymma svängningarna från 2-25...det tar ganska på.

Men jag gör mitt bästa varje dag, och för nu får det räcka. 

Har bestämt att jag måste sluta att ha stora krav på mej själv. Att ta en dag i taget och inte fundera så mycket på det som varit eller det som är på kommande. Att lära mej att jobba bort kontroll freaken i mej är inte lätt, men även det får ta tid.

Där har kanske min sjukdom lärt mej nåt, att jag inte kan kontrollera allt.

Jag kan bara göra det bästa i situationen.

Snart har det gått hela 5 år sedan jag fick en kall dusch o diagnos, och fast jag då för 5 år sen låtsades ta det "ganska bra", utåt sett, så kan jag här o nu erkänna att det gjorde jag inte. Jag tyckte då att allt tog slut, att jag måste vara slav under en jäkla sjukdom hela mitt liv. Grät o var rädd och hade svårt att acceptera.

Idag, har accepterat, gråter inte över en sjukdom som kan medicineras, och är inte så rädd. Bara då jag är ensam o sockret faller. Men till det har jag vänner som rycker ut om det sku behövas. 🙏

(jaa, till er som inte vet hur det känns då sockret far ner med grym takt, kan jag säga att man blir i en dimma, kallsvettas, får inte ut ord ordentligt, yrsel, skakningar och man är väldigt borta. Därför är det bra att jag "planterat" Siripiri runt lägenheten, och förstås har 112 appen i telefon.)

Jag försöker nu se positivt i även de små, små sakerna, för det är oftast de sakerna som gör livet värt att leva. 

❤