Ettans Mia

 Året som helhet har tagit lite men gett mera. Har hänt saker som fått mej att växa, att tro på mej själv men mest av allt godkänna mej själv som jag är. Har funnit en sorts inre ro, som jag inte visste ens fanns. Känns skönt. Året har fört med sig förstås saker som ingen av oss kan påverka, men som får oss att stanna upp och fundera. Kriget t.ex. Hur bra vi har det här i Finland, fast vissa gnäller på hur uselt allt är. Det kunde vara värre.  Matpriser. Helt grymma priser. Där har man också fått lära sig att vad behöver man osv. Jag har detta år kontrollerat priser som aldrig tidigare, och kollat special erbjudanden...  Året 2022 är slut, och snart tar vi in ett nytt år. Inte har jag något annat råd att ge än dessa: var snälla med varandra, håll upp kontakten med de som står er nära, ett samtal eller en träff är inte så mycket begärt. Var ärlig. Då sover man gott och med rent samvete. Ta vara på dej själv. Känn efter vad som är bra för just dej. Skit i vad andra tycker o...

 Har funderat länge om jag ska skriva om detta eller ej.  Det är ju frågan om mitt yrke, och då är det inte lätt att få rätta ord på saker, som skrivs ut på nätet. Men jag försöker. Kan tillägga att detta är korrektur läst och godkänt av en del människor. Min oro har vuxit med åren. Över våra barn som är på dagis, men även över oss som jobbar där. Har varit mycket negativ kritik över vissa dagisar som gör såna saker man absolut inte får göra. Kan inte förstå detta, att människor som är i vårt yrke kan ens tänka göra såna saker som kommit ut. Usch! Men jo, vi i småbarnspedagogiken har inte lätt. Det erkänner jag. Och flertal andra jag pratat med. Tror att många av oss funderar mycket på att byta. Ja, en del har redan gjort det. Och tyvärr är en del av dem de, som har kompetens, ett gott hjärta och varm famn. De kan samarbeta, de är de som godkänner olikheter i både barn och vuxna. Och deras ork börjar nu tryta. Ledsamt. Tragiskt. För det är just de människor som behövs. Vad beh...

 God morgon, Jag har vuxit upp med årliga traditioner. Under jular då mamma levde visste man precis hur det såg ut. Då vi var yngre med brorsan for vi på julaftons morgonen med pappa till tryckeriet och packade lite böcker, eller så fick jag räkna pengar ur ett skrin... 😁 😂 Så att mamma i lugn och ro fick förbereda där hemma. Sedan kl. 16.00 var det träff med våra släktingar på gravgården, tända ljus och ta in julen med Dragsvik musikkår och en del beväringar. Efter det blev det glögg hos oss, mat, kaffe, diskussioner och samvaro. Och förstås julklappar. Denna tradition höll i, år efter år. Några föll bort, de äldre blev änglar, men allt fortsatte ändå. Till den dag mamma dog. Sen blev det lite ändringar, men jag försökte hålla i ändå. Hade svårt att släppa taget om de traditioner jag vuxit upp med, och ville ge mina pojkar det samma. Tills jag märkte att allt ändras, och jag blev bara trött och stressig av julen. Då jag separerade visste jag att nu blir det stora förändringar i ...