Oro

 Har funderat länge om jag ska skriva om detta eller ej. 

Det är ju frågan om mitt yrke, och då är det inte lätt att få rätta ord på saker, som skrivs ut på nätet. Men jag försöker. Kan tillägga att detta är korrektur läst och godkänt av en del människor.

Min oro har vuxit med åren. Över våra barn som är på dagis, men även över oss som jobbar där. Har varit mycket negativ kritik över vissa dagisar som gör såna saker man absolut inte får göra. Kan inte förstå detta, att människor som är i vårt yrke kan ens tänka göra såna saker som kommit ut. Usch!

Men jo, vi i småbarnspedagogiken har inte lätt. Det erkänner jag. Och flertal andra jag pratat med. Tror att många av oss funderar mycket på att byta. Ja, en del har redan gjort det. Och tyvärr är en del av dem de, som har kompetens, ett gott hjärta och varm famn. De kan samarbeta, de är de som godkänner olikheter i både barn och vuxna. Och deras ork börjar nu tryta. Ledsamt. Tragiskt. För det är just de människor som behövs.

Vad behöver vi? 

Jo, samarbete med dagis och hem. Öppen dialog. Förtroende mellan oss i dagis och hemmet.

Kan säga att man ger råd om uppfostran varje vecka. Man diskuterar på utvecklings samtal. Känns bara ibland som om man ger råd för döva öron. 

Kan tillägga, att barnen kan vara helt annorlunda hemma och på dagis. Vissa tar en roll på dagis, och föräldrar kan ej tro att det är så. Eller? Vill man inte se det?

Är väldigt orolig då man ger över ansvaret på barnen. Vad vill de äta till middag? Vad vill de ha på sig? När ska man hämta hem dem? "Vårt barn behöver ej vila på dagis" (fast alla barn vilar o lyssnar på en saga...). Idag skulle Pelle inte vilja gå ut, idag MÅSTE vårt barn sova, för vi ska till Hoplop på kvällen... 

Man gör allt för att barnet inte ska behöva ta emot motgångar. Ja, otaliga saker som får oss i dagis att bli oroliga över. Oroliga över vad??? 

UPPFOSTRAN FÖRSTÅS. RESPEKT. 

Vi kan ej ge barnen rollen som "lill chefen" hemma. Som alltid får sin vilja igenom och därmed aldrig får lära sig att ta emot motgångar. Det är en viktig del i barnens sociala färdighet. Nu, i dagis men absolut i framtiden. 

Det att man inte tar rollen som förälder, utan ger barnen alla världens alternativ som de får välja och bestämma. Det är så fel. Vi vuxna ska ge alternativ, jo, men högst 2. Ibland. Inte alltid. Då det är köttsoppa till middag så är det. Duger det inte, så får man vänta på kvälls målet. Punkt. Inte få spenatplättar istället för köttsoppa. 

Klart att barnen ibland får välja, saker som inte ger dem huvudbry. Röda eller blå tröjan t.ex. Och visst kan man fråga vad de vill äta nån gång nu och då, men inte 7 dagar i veckan. 

Absolut har alla familjer rätt att uppfostra sina barn på sitt sätt. Men, som vårdnadshavare måste man också förbereda och förklara hur man ska vara i en grupp utanför familjen. I dagis, i skola, i arbetslivet. 

Vi i dagis gör väldigt mycket jobb för detta, men vi kan inte göra allt. Vi behöver stöd, från hemmen. Det slutar annars väldigt dåligt. 

Tänk er en grupp på 21 barn, som alla tror att deras vilja är lag... 5 dagar i veckan, 8 timmar per dag. 

Visst, framgångar finns. Känns som man vunnit på lotto en sån dag. 

Jag nedvärderar inga föräldrar. Ni gör ett bra jobb i denna svåra tid. 

Men vi alla vuxna måste tänka på våra små härliga individer som behöver rutiner, famn o trygghet. De behöver bli sedda och bekräftade. De behöver vägledning. De behöver oss vuxna! Och, se de positiva sakerna! 

Hoppas verkligen att vi på dagis och i skolorna kämpar ännu för vårt jobb vi älskar. Vi gör ett bra jobb. Vi är jädrans duktiga, men sedan om det blir för tungt så får man sätta händerna upp. För att jobbet tar för mycket. Påverkar hela ens privatliv. 

Sku gärna vädja till talko anda. Mellan oss i yrken med barn och barnens vårdnadshavare. Att tillsammans uppfostra våra unga till världsmedborgare, som i framtiden ha kompetens i samarbete, respekt, godkänna olikheter och ha empati. 

Ska vi ge våra unga en chans till det? ❤️ 

Nu skriver jag allmänt om vad som händer i småbarnspedagogiken. Allt är inte taget från min arbetsplats. Jag är ännu nöjd över att få jobba i ett litet dagis med kolleger som är ljuvliga. Men för hur länge?