Ettans Mia

 Då man varit två om föräldraskapet i 24 år, känns det väldigt ensamt att vara den enda kvar. Sönerna är vuxna, men ändå.  Jag har haft mina ryck under dessa veckor, och får verkligen vara tacksam över mina vänner runt omkring mej. De har förstått och respekterat mej, de har bara funnits där.  Mina känslor har varit upp och ner, från ledsen till arg, från tacksam till jädrans trött osv. Har funnits så många känslor att nu tror jag det inte finns mera.  Idag då jag då jag kom hem fick jag plötsligt en sån saknad efter Stigu, att det tog ont.  Jag ville ha honom kvar, han var min vän o gossarnas pappa. Sen vår separation har vi t.ex firat julen tillsammans.  Han for för tidigt. Han borde ha fått uppleva att bli r.ex fafa osv. Sablar också! Fan vad arg jag blir. Men, hjälper inte. Men känslor är okej. Nu får vi alla lära oss ett nytt sätt att leva, och jag vill ha en kärnfamilj, så nu måste man låta saker gå sin egen väg, och se vad framtiden för med sig....

 Försökte skriva igår. Det gick inte. Ni som vet mej vet att skrivande har alltid varit min grej.  Har varit i Evitskog sen torsdag 4.4, och kom hem igår. Fick order att ta timeout. Jag gick an som en Duracell pupu, och kunde inte vara lugn. Gjorde hela tiden något. Så det blev stopp igår. Tack Senja. ❤️  Min fd sambo, sönernas pappa, Bellas husse dog överraskande och egentligen utan förvarningar. Nu, så kanske man borde ha varit mera aktiv o frågat mera. Visst, vi har gjort det, men allt har oftast varit bra…  Min yngre son var långt långt bort på andra sidan jordklotet då han fick beskedet, och i söndags kom han hem. Vi väntade så att alla sku vara tillsammans så han var verkligen väntad i söndags.  Jag separerade från Stigu 2021. Första året gick till att överleva. Att försöka få allt i ordning, och att försöka få vårt förhållande till att vara kompisar. Jag ville det och kämpande, och det lyckades sakta o säkert. Är så tacksam för det, och vi fungerade bra t...