Ofrivillig karantän/Pest i huset...
Hej, hoppas att så många som möjligt läser detta, för jag vill bara skriva ut mina känslor.
Ifall någon kunde göra något på ett annat sätt, nästa gång ni är nära någon som blivit sjuk i covid19, fortsätt läsa.
1. Min son, 18 år, gjorde allt han kunde för att inte få smittan. Han har tvättat händer, använt mask osv. Han har levt fast vi haft korona sedan mars, men ändå varit försiktig.
Vet ni känslan då samtalet kom, att alla i familjen sätts i karantän omedelbart och då man kommer hem ser man sin son, med munskydd som säger FÖRLÅT. Hur man ser på honom att han är ledsen för detta.
Vi alla i familjen var ju chockade att det hände oss, men fakta är att så är det.
2. Klumpiga frågor och folks sätt att reagera; usch säger jag. En del av mej kände genast att skit i oss här i karantän, jag såg och kände mer tanken på MINÄ MINÄ MINÄ, OCH VÅR FAMILJ OCH VÅRA LIV SOM NU FÖRSTÖRS...
Ja visst, helt förståeligt, MEN TÄNK EFTER VAD NI VUXNA SÄGER FÖRRÄN NI SÄGER!!!! Det är många som gjort mej/oss illa under dessa några dagar.
Min 18 åring mår ju inte bra av det här, han har satt hela sitt lag i karantän, oss och hans vänner han umgåtts med.
Det jag skrev igår på Facebook, att vi mår bra, betydde att ingen av oss andra ännu är sjuk.
Det psykiska i detta är helt annat.
Till mina öron har nått så fula utbrott, att jag skäms att vara vuxen.
Är så besviken och ledsen här hemma. Jag känner ju mig skyldig att vår familj utsatt andra, och stoppat deras liv för en stund. MEN, jag kan behandla det. Kan han, som har fått korona????
Men vet ni vad, så här är det nu. Det hjälper inte att vara arg, rädd, och fundera på hur det gick så här. Det hände, och kan även hända er, kära läsare.
Varför skriver jag detta?
Nästa gång någon av er hamnar ut för en familj som satts i karantän, var finkänsliga, var lugna, prata inte onödigt skit.
De som sätts i karantän mår dåligt ändå. Allt stannar. Tänk er det.
Jag känner mej just nu som en förpestad människa som gjort alla illa. Det gör vi säkert alla här i familjen just nu.
Jag har inga symtom. Hoppas att jag inte får. Så nu är det bara att vänta och se. Ingen annan i familjen, förutom Oscar är sjuk. Och han börjar vara på bättringsvägen.
Tack ännu till er som på riktigt ställt upp, med att lyssna och att handla mat åt oss. Kan säga att det är inte enkelt att be någon annan fara och handla, att skriva en lista och tro att nu klarar vi oss några dagar... Det är alltid nåt som fattas.
Lycka är i alla fall ni, som ringer och frågar om ni kan hjälpa med nåt. TACK ATT NI FINNS. Kommer aldrig att glömma er, och ert fina sätt ni visat.
Så, andas in o andas ut. Fundera. Försök sätta er i vår situation, för tro mej, det kan snart vara ni.
Tack att ni läste!
Oj vännen ja förstår dig så bra, det är absolut ingens fel när de händer så här, ja tror nog att både ni vi och dom flesta andra gör vad vi kan, och ändå händer det att nån får smittan, ingen vits att skuldsätta någon, för den vardag vi nu lever i så ligger de ju nära till hands att vem som helst har oturen med sig.
SvaraRaderaIngen vits att bli hysterisk de gagnar ingen, och jag tror personligen att innan allt detta är över så har dom flesta av oss någon nära som smittats, de e nu bara så!
Istället för att klandra o ifrågasätta så borde vi alla stödja varann för som du sa så tror jag nog att de finns riktigt tillräckligt skuldkänslor redan. Sköt om er och bra att du skriver Mia, de e alltid lika kiva att läsa, jag avundas dig att du kan/vågar skriva vad du känner.
H. SIV
❤️ Tack Siv!!! ❤️
Radera