Ettans Mia

September månad för mej har fört med sig ledsamma saker, sedan år 2005. Fast jag tycker om september med mörka kvällar o krispiga mornar så för september med sig lite ledsamma och känsliga tankar. Imorgon, 26.9 är det redan 14 år sedan min mamma tog sitt sista andetag. Hann nästan dit, men inte riktigt. Hon somnade in och min pappa var där. Tack o lov för det. ❤️ Jag har som jag ser det upplevt några stora kriser i mitt liv, och mammas sjukdoms tid och död hör till en av dem. Men, under den tiden lärde jag mej också mycket, som har synts i mitt liv senare. Nu, september 2019 har jag på G en kris eller ska vi kalla det livets skola. Tror egentligen det är bra att uppleva lite små kriser nu o då, man speglar andra men mest sig själv. Och om man vågar erkänna för sig själv vilka fel o brister man själv har eller har gjort så är man långt på väg i denna eviga livets skola. Man måste släppa taget, låta allt komma och i lugn o ro få både fundera OCH prata. Ja, jag har pratat om sånt som...

Stundvis funderar jag på varför jag inte kan prata ut med vissa människor? Har hållit inne för mycket och för länge. Vet inte varför jag inte agerat tidigare. Jag är ledsen att jag inte pratat ut tidigare, då kunde kanske vissa saker korrigerats i tid och inte alls kanske hänt. Att vara tyst och lida i hemlighet och visa utåt att jag är fine, till och med till de närmaste, var så fel. Varför tystnade jag, och när tystnade jag? Har absolut ingen aning... Skrämmande. Men, idag har jag pratat till "berörda personer", och det kändes så skönt. Att lägga allt ut på bordet, precis allt jag samlat på mej i flere år, det kom ut idag. Det var inte lätt. 😢😭 Men efteråt var det så skönt och på nåt sätt kändes det som alla problem/frågor/misstankar rann ur mej. Ja, då man pratar med den det berör... Fanken mej, är så förbannad på mej själv att jag lät allt gå så här långt. Bara för att jag slutade prata. Vissa kan ta det som om man inte bryr sig. Jag sku ta det så. Säkert mång...

Kommer att vara precis så stark och precis så stabil som det krävs för att få mina närmaste att må bra. Det är den viktigaste uppgift i mitt liv just nu. Då det är gjort, tillåter jag mej själv att falla ner, om det så känns. För jag vet att mina vänner står där, och drar upp mej tillbaka, bit för bit och ser till att jag får det jag är värd. Att få mej själv tillbaka till den jag verkligen är. Mina vänner, älskar er. ♥️

Hej igen... Det ska inte bli en vana att jag skriver varje dag 😉 Men det är så skönt ibland. Skrev just på Fb skitdag med skit sockervärden. Javisst, har varit så idag. Höga värden. Och då blir man ju trött o så. Varför månntro? Jag vet. Stressiga tankars dag. Har funderat på mycket idag. Mitt liv. Meningen med vissa saker som sker osv. Jo, jag vet att det lönar sig inte att fundera på allt, men den här saken jag har funderat på måste bara funderas på. Men det hjälper inte att fundera, man borde göra något åt saken också o det är där jag blir frustrerad. Men är på god väg. Det ända jag behöver nu är lite mera skinn på näsan och kanske en lotto vinst... 😉 😂 Jag skriver det här för att nångång minnas tillbaka o se var jag är i livet och fick jag skinn på näsan o har jag kommit vidare. Endel saker som hänt i livet kommer som en film framför näsan, o just idag har flere inte så roliga saker spelats upp för mej, och nog av en orsak tror jag. Det är dags att sluta tro på nåt som in...

... och så även mina tankar och funderingar. I synnerhet då allt lugnar sig, som nu. 50% av familjen är borta på olika happening, och jag njuter på nåt sått av ensamheten, fast jag inte är ensam. Då såna här helger infaller så märker jag att jag funderar mer på saker. Summerar lite det ena och det andra. Tänker på människor i mitt liv, de modiga som gör stora beslut så där vips och bara gör saker som måste göras. Tänker på dessa med varmt hjärta och funderar var de fått mod att göra saker. I det här fallet är jag en fegis som mer tänker på andras välbefinnande före mitt eget. Fast jag vet att vad än jag sku göra så sku det accepteras av många i mitt liv. Jag är inte ensam, men mer ensam än tidigare. Och är det för jag har själv valt det. Det är många som jag blivit besviken på och det är säkert många som blivit besviken på mej. Det är livet. Hösten för mej är en tid att dra sig in i sitt skal och tänka på olika saker som skett det sista året. Märker att jag njuter av mörkret ...