Ettans Mia

 26.9.2005, en dag, en ledsam dag.  15 år sen. Min mamma Airi gav upp striden mot cancern.  Fick samtal av pappa på morgonen, att det är bäst att komma mot hemstaden nu. Det ser inte bra ut.  Körde som en galning mot Ekenäs för att hinna vara med, men hann inte. Men pappa var där. Hon var varm ännu då jag kom fram, så fick nog ta avsked av henne, på ett fint sätt.  Där satt vi, jag, pappa och min bror, vid mammas säng. Det var slut nu. Striden mot hjärntumörer som började 2004 var slut.  Alla var vi lika trötta, ledsna och kanske chockade, fast vi visste att den här dagen skulle komma.  Nu, i skrivande stund, 15 år efteråt ser man hur tiden gjort sitt, och saknaden efter mamma har ändrats. Lika mycket saknar jag henne, men ändå på ett sätt man kan behandla. Eller åren har lärt mej att behandla det.  Idag är jag på väg till hennes grav. Tänder ett ljus, och tackar för alla år vi ändå fick ha henne här. Hon hann se sina 2 första barnbarn, och det är...

 Ja bara måste få skriva av mej. Har alltid fått hjälp av det. Det är lördag o det är så tomt här hemma.  Barnen är stora, och ingen väntade på att slippa ut på lördags länk idag...  Huset o hemmet är liksom för tomt o tyst. Det är svårt att liksom vara här.  Saknaden kommer på som stora hus.  Det ska den ju komma.  Sorg. Den är nog den värsta känslan man kan ha.  Då man vet att vi möts först på andra sidan.  Men han har det bra nu.  Han springer säkert efter en hjort just nu... Ivrig o lycklig. ❤️ Det är bara jag som måste jobba på nu, o få ut all sorg. Eller vi. Vår familj. Vår gemensamma sorg.  Måste hitta på nåt, än att vandra här o titta på "dina platser" här hemma. Saknaden är stor. 

 Husses bästa jaktkompis, mattes bästa länk kompis. Två "småhussen" som du Buster, satt på plats nu och då, då de gått igenom sitt tonårs rus... Buster med ett lynne som en strävhårig tax ska ha. Älskad av oss alla. Du har varit med oss så många år, att du kommer verkligen att vara saknad. Väldigt mycket. Just nu har jag gråtit i två timmar. Du har sett på mej, vandrat efter mej, för du känner mej. Du och jag har lunkat på här tillsammans i 13 år. Skriver detta den 14.9, imorgon vill jag inte skriva.... Du har hoppat upp i soffan då du märkt att jag mått dåligt, och av dej har jag många gånger fått kraft. Du har meddelat att ut nu tanttadara, och så har vi gått ut tillsammans och världen har känts så mycket bättre efter det. En gång gick vi i skogen och jag visste inte att man kan sjunka ner på en plats... Där stod du, och såg på mej att vad i all världen gör du... 😆 Ja, och världens bästa kökshjälp och köks sällskap var du... Där låg du på köksmattan och såg ifall nåt skull...