15 år sen

 26.9.2005, en dag, en ledsam dag. 

15 år sen. Min mamma Airi gav upp striden mot cancern. 

Fick samtal av pappa på morgonen, att det är bäst att komma mot hemstaden nu. Det ser inte bra ut. 

Körde som en galning mot Ekenäs för att hinna vara med, men hann inte. Men pappa var där.

Hon var varm ännu då jag kom fram, så fick nog ta avsked av henne, på ett fint sätt. 

Där satt vi, jag, pappa och min bror, vid mammas säng. Det var slut nu. Striden mot hjärntumörer som började 2004 var slut. 

Alla var vi lika trötta, ledsna och kanske chockade, fast vi visste att den här dagen skulle komma. 

Nu, i skrivande stund, 15 år efteråt ser man hur tiden gjort sitt, och saknaden efter mamma har ändrats. Lika mycket saknar jag henne, men ändå på ett sätt man kan behandla. Eller åren har lärt mej att behandla det. 

Idag är jag på väg till hennes grav. Tänder ett ljus, och tackar för alla år vi ändå fick ha henne här. Hon hann se sina 2 första barnbarn, och det är jag så lycklig över. 

Tänker även ta en kaffe eller två med min kära far, för han är en av de bästa jag ännu har kvar här. 

September är en fin månad, med fina färger i naturen. Har alltid tyckt om månaden, fast den även medför lite sorgliga tankar. 

Nu kanske ännu mer då även vår kära Buster dog, även han i september. 

Men har märkt att jag får styrka av naturen med dess härliga färger. Ger mej energi och massor med tröst. 

Livet är bara jädrans bra så länge livet finns. 

Nu ska jag fånga dagen, precis som den kommer. ❤️