Fanken...
Ja men allt är nog egentligen bra. Några saker bara som gör mej förbannad...
Nummer ett: MASSVIS med insulin just nu... Trycker in och trycker in, och ibland står man som ett mähä och tycker man alltid misslyckas. Och mer insulin i flere månaders tid betyder viktuppgång. Som verkligen just nu känns. Varför? Jo, vi går till aggression nummer 2...
Nummer två: luupiikki (troligtvis...) under ena trampdynan på vänster fot, och fan oxå, under hälen på högra foten... På morgonen går jag som en linkande kärring, i mina sköna men fula pyamasar. Under dagen blir det ju bättre, men kan inte röra på mej ordentligt just nu. Och ja, allt sätter sig som kilon där jag förlorat dem mest... Arrrggggghhhhh!!!!!!!
Men, fan den som ger sig!
Ska till Jorv Diabetespoli och läkare om två veckor på den obligatoriska visiten, ska före det pissa i burk och en hel massa blodprov. Väntar på det besöket förstås nog, för det är ju alltid bra att veta hur läget är.
Tror även min medicinering kommer att ändras. Misstänker så att min basal(woooow vilket ord.... Basal betyder långtidsverkande insulin, tror jag.) 😆 kommer att ändras från en gång per dygn till två gånger. Verkar nu som om morgondosen inte orkar till ett dygn. På mornarna brukar jag vara vid 7-10, och det är enligt läkaren/sköterskan lite för högt. Jag är ju nöjd förstås, för jag sku inte egentligen vilja vara så låg heller under natten... Men få se nu.
Aggressioner slut, stop. Goda ting nu istället, och goda råd den som tar det åt sig.
Nummer ett: sömn, sömn och sömn... Behöver det massor, men tror att många andra behöver det också just nu. Och guuuud så jag sover gott!!!! Somnar bra, sover utan att vakna hela natten och vaknar nog till klockan men sku kunna sova mycket mer... Men märker hur mycket en god nattsömn betyder för ens välmående, så ni som sover dåligt, gör nåt. Mår jäkligt bra av att sova gott och orkar ta vad fan som helst under den vakna tiden... 😉
Nummer två, har lärt mig att be om hjälp, och säga till att nu orkar jag inte. Har äntligen slutat leka martyr som gör allt för alla andra. Jo, gör nog men tänker mera på mig själv och säger nej och stop och kan du göra det osv... Vi har ju ganska häftiga veckor då skoba tiden nästan är slut, och gossarna har träningar 4 ggr per vecka. Jo, de får träna absolut, men nu är det INTE jag som kör varje gång. Vet inte ens varför det blivit så. Har säkert bara gjort det, som den duktiga mamma man vill vara, och glömt att de har även en pappa... Nu är det ganska kristligt delat.
Summasumarum: skönt att skriva, så man själv vet var man stod i november 2017. Har godkänt allt, som har med sjukdomen och göra, fast det "perttar" ibland. Man blir bara så less då man alltid måste fundera vad man proppar i sig, men det börjar även bli en vana. Mest arg blir man då man misslyckas med doseringar. Tur så går mycket att korrigeras i denna sjukdom.
Skolan är slut, vilket känns skönt, för var nog lite rädd förra hösten hur sista året kommer att bli, med sjukdomen. Men hej, gick som smort, var nog tungt nu och då men JAG GJORDE DET.
Vill ni veta en hemlis? En hemlis som säkert avslöjas den 24.11, men jag vet... Jag har fått Berömliga 3 i alla delar jag gjort. Känns snart skönt att visa upp ett sådant betyg. Väntar verkligen på dimissionen! Då är ett kapitel slut i mitt liv och ett nytt kapitel kan börja...
Kram på er och tack ni som läste mitt svammel!❤️
Nummer ett: MASSVIS med insulin just nu... Trycker in och trycker in, och ibland står man som ett mähä och tycker man alltid misslyckas. Och mer insulin i flere månaders tid betyder viktuppgång. Som verkligen just nu känns. Varför? Jo, vi går till aggression nummer 2...
Nummer två: luupiikki (troligtvis...) under ena trampdynan på vänster fot, och fan oxå, under hälen på högra foten... På morgonen går jag som en linkande kärring, i mina sköna men fula pyamasar. Under dagen blir det ju bättre, men kan inte röra på mej ordentligt just nu. Och ja, allt sätter sig som kilon där jag förlorat dem mest... Arrrggggghhhhh!!!!!!!
Men, fan den som ger sig!
Ska till Jorv Diabetespoli och läkare om två veckor på den obligatoriska visiten, ska före det pissa i burk och en hel massa blodprov. Väntar på det besöket förstås nog, för det är ju alltid bra att veta hur läget är.
Tror även min medicinering kommer att ändras. Misstänker så att min basal(woooow vilket ord.... Basal betyder långtidsverkande insulin, tror jag.) 😆 kommer att ändras från en gång per dygn till två gånger. Verkar nu som om morgondosen inte orkar till ett dygn. På mornarna brukar jag vara vid 7-10, och det är enligt läkaren/sköterskan lite för högt. Jag är ju nöjd förstås, för jag sku inte egentligen vilja vara så låg heller under natten... Men få se nu.
Aggressioner slut, stop. Goda ting nu istället, och goda råd den som tar det åt sig.
Nummer ett: sömn, sömn och sömn... Behöver det massor, men tror att många andra behöver det också just nu. Och guuuud så jag sover gott!!!! Somnar bra, sover utan att vakna hela natten och vaknar nog till klockan men sku kunna sova mycket mer... Men märker hur mycket en god nattsömn betyder för ens välmående, så ni som sover dåligt, gör nåt. Mår jäkligt bra av att sova gott och orkar ta vad fan som helst under den vakna tiden... 😉
Nummer två, har lärt mig att be om hjälp, och säga till att nu orkar jag inte. Har äntligen slutat leka martyr som gör allt för alla andra. Jo, gör nog men tänker mera på mig själv och säger nej och stop och kan du göra det osv... Vi har ju ganska häftiga veckor då skoba tiden nästan är slut, och gossarna har träningar 4 ggr per vecka. Jo, de får träna absolut, men nu är det INTE jag som kör varje gång. Vet inte ens varför det blivit så. Har säkert bara gjort det, som den duktiga mamma man vill vara, och glömt att de har även en pappa... Nu är det ganska kristligt delat.
Summasumarum: skönt att skriva, så man själv vet var man stod i november 2017. Har godkänt allt, som har med sjukdomen och göra, fast det "perttar" ibland. Man blir bara så less då man alltid måste fundera vad man proppar i sig, men det börjar även bli en vana. Mest arg blir man då man misslyckas med doseringar. Tur så går mycket att korrigeras i denna sjukdom.
Skolan är slut, vilket känns skönt, för var nog lite rädd förra hösten hur sista året kommer att bli, med sjukdomen. Men hej, gick som smort, var nog tungt nu och då men JAG GJORDE DET.
Vill ni veta en hemlis? En hemlis som säkert avslöjas den 24.11, men jag vet... Jag har fått Berömliga 3 i alla delar jag gjort. Känns snart skönt att visa upp ett sådant betyg. Väntar verkligen på dimissionen! Då är ett kapitel slut i mitt liv och ett nytt kapitel kan börja...
Kram på er och tack ni som läste mitt svammel!❤️
Kommentarer
Skicka en kommentar