Ettans Mia

Hej och länge sen sist... igen. Har alltid haft behov att skriva då och då. Förr skrev jag ganska snabbt av mej då det kändes som så men nu har jag märkt att jag funderar hemskt mycket mer än förr, och ibland löses mina funderingar av sig själv och då har behovet att skriva inte funnits. En längre tid har jag funderat på en sak, och den är nära oss alla. Vissa av oss är utsatta för den och andra inte, eller så vet dom det inte. Det finns en grym energitjuv som upptar en hel massa ibland av vårt liv, och det är hatet. Ja, hat. Hat till någon, något eller ibland till mycket. Vem hatar? Säkert alla. Och vi gör det alla på så olika sätt. Vissa hatar, säger det till någon eller berättar om hatet till något. Andra hatar tyst. Utan att yttra sig. Vissa hatar på det sätt jag personligen hatar... Jo, jag kan också hata fast jag inte skulle vilja det. Upptar som sagt min energi som jag kunde sätta på något annat. Jag strider mot mitt egna hat just nu så mycket, och jobbar för att...

...men tankar och funderingar finns ju nog. Beslöt ju för en tid sedan redan att inte bara skriva om min sjukdom, för det blir för ensidigt. Då man blir sjuk i nåt som kommer att finnas med hela livet så ändrar man sig nog som människa. Det är bara så. Jag personligen har ju inte tänkt alls på det förrän det hände en själv. Så ni av mina vänner som hade en sån sjukdom förrän jag själv fick en; har sagt att jag förstår osv men nä, inte har jag fattat. Ingen fattar förrän man insjuknar själv i en autoimmun sjukdom. Eller nån annan sorts sjukdom, som ej syns utanpå. Livet lär, och oj vad jag lärt mej sen motgångarna började komma. Nu är jag i ett skede i mitt liv, där jag borde göra stora beslut, men jag måste tänka på andra också, som jag oftast gjort. Jag har satt mej själv i en sådan situation där jag i lugn och ro följer med, ser till att alla närmaste har det bra och bara andas ut, väntar att något troligtvis kommer att ske osv. Kan inte förklara bättre just nu, och vissa av er k...

Grattis på mej själv... Varför? Jo, det dök upp ett minne på Fb. Idag, den 4.8 har min kropp fått insulin i 2 år. 😳 Läste minnen då jag låg på sjukhuset, om hur många som kämpade mej osv, och mina ögon började förstås tåras.... TACK TILL ER ALLA SOM FÖRSTÅTT MEJ I DESSA 2 ÅR, och inte bara pga sjukdomen, utan allt annat också. Ni är så guldvärda.  Tänk, 2 år redan med diabetes, och de 2 åren har inte varit lätta, men inte alltid pga diabetes. Och jo, är nog redan van med att ha sjukdomen, men tror jag blivit för van så nu ska jag skärpa mej... Tänk, för 2 år sen låg jag där, med dropp och surrande läkare och sköterskor som for hit o dit, jag låg där, var rädd som fan. Men ändå lättad. De sade att hade jag inte blivit intagen just då kunde vad som helst hänt... Tänk att jag var så envis att jag inte sökte hjälp tidigare. Var så uttorkad, trött, helt kaputt. Blev bara så känslig av dessa minnen, att bara måste skriva av mej. Tack att ni läste.❤️

Hejsan, länge sen sist. För två år sen den här tiden visste jag inte vad som höll på och hända i min kropp, men oj vad trött och eländig jag var, och semestern hade just börjat. Sommaren 2016 kommer jag knappt ihåg, bara det att jag hängde hemma och drack och var kissnödig konstant. Ja faktiskt, har inte många minnen av 2016. Skrämmande. År 2017 för ett år sen var så rörig, trodde jag höll på att spricka av alla olika känslor, sorg, hat, besvikelse; negativa känslor som jag inte kunde hantera på rätt sätt. Var inne i nån konstig bubbla, där jag bara försökte springa iväg men slapp aldrig nånstans. Förvirrad och fundersam på så mycket. Kan här även erkänna att kämpade förstås med min sjukdom, men även med SÅ mycket annat. Många gånger tänkte jag nog att varför i all världen får just jag allt skit?! Utåt sett så var jag väl mej själv, men allt detta som jag upplevt syns ej utanpå. Vet inte hur jag sku ha klarat av detta, om jag inte haft de bästa i mitt liv, som ännu visade på d...

Flunssa, och diabetes är inte alls kiva. Låg hela gårdagen o var så trött o hade huvudvärk. Trodde jag hade feber, men tempen visade bara 37. Tog förstås blodsockret och det visade högre än normalt, men det har det gjort redan en vecka. Sedan på kvällen tog jag igen temp och bs, tempen på 36,8 men blodsockret 17,8!!!! Så nu vet jag, då jag har flunssa blir det såååå mer insulin. Kroppen är just nu så trött av den här berg o dalbanan, men jag vet att bara en annan diabetiker kan förstå det. Det känns faktiskt konstigt då man inte har nån som fattar vad man tjafsar om ibland. Eller jo, gruppen på Fb förstås. Gudskelov finns dom!❤️ Nedvärderar absolut inte alla ni andra, men på riktigt så förstår ni inte mej, fast ni kanske säger så ibland. Då jag blev sjukbibdet här så sade läkaren att då vi är sjuka så måste vi sköta om oss bättre än en sk. normalt frisk människa. Joo, joo sa jag, och tänkte att knappast behöver man göra så mycket annorlunda än de som ej är diabetiker. Bull shit. J...

Ja-a vet ni... Ni som vet allt om hur vi kämpat med ena sonen i det förflutna. Och hela den här säsongen har han varit kapten i sitt lag, och i texten ser ni var vi är nu. Då jag läste detta började jag gråta, av lycka. Är så stolt över honom och han har alltid en speciell plats i mitt hjärta. Vi har gått genom många stormar, han och jag, och han är nu där jag alltid önskat. Presterar bra i skolan, gör det han tycker om inom sporten och har alla de sociala färdigheter som fattades vid ett skede. Och så har han världens bästa vänner. Och många bekanta.  Och, som här i bilden står, är en "tsemppari" för de andra. Ja, o snabb som fan... Det visste jag ju då man sitter på bänken ibland med dunckande hjärta... 😉 GUUUUD VAD JAG ÄR STOLT !❤️ 

Varning... Det här blir ett låååångt inlägg, men skriver ju för att få en rätsida på vad som har varit, vad som är och vad som komma skall ibland. Året 2017 var tufft. Jädrans tufft. Faktiskt så tufft att jag är förvånad. Jag gick igenom massor, gjorde många fel, sårade säkert många, sa fult, var egoistisk och en martyr. Ja, och så lärde jag känna en ny kompis... (Läste en annan blogg som kallade sin kroniska sjukdom till sin bästa vän...) En kompis som är med mej hela tiden, visar vägen, och bara vill att jag som person ska godkänna den, för vad den är och vad den vill. Den strider emot då den gör det, men ändå vill den att jag ska vårda och sköta den... Gör jag inte det, så får jag tillbaka. Jag går lite tillbaka till 2016. Jag ser det nu, 2018 som en början på min svåraste livskris hittills. Kanske jag sku ha haft en livskris ändå, utan min sjukdom, men det vet vi ju inte. Jag var så duktig, då jag snabbt vårdade mig tillbaka i skick efter diagnosen, och utåt sett så såg det...