God fortsättning på 2018! ❤️
Varning... Det här blir ett låååångt inlägg, men skriver ju för att få en rätsida på vad som har varit, vad som är och vad som komma skall ibland.
Året 2017 var tufft. Jädrans tufft. Faktiskt så tufft att jag är förvånad. Jag gick igenom massor, gjorde många fel, sårade säkert många, sa fult, var egoistisk och en martyr.
Ja, och så lärde jag känna en ny kompis... (Läste en annan blogg som kallade sin kroniska sjukdom till sin bästa vän...)
En kompis som är med mej hela tiden, visar vägen, och bara vill att jag som person ska godkänna den, för vad den är och vad den vill. Den strider emot då den gör det, men ändå vill den att jag ska vårda och sköta den... Gör jag inte det, så får jag tillbaka.
Jag går lite tillbaka till 2016. Jag ser det nu, 2018 som en början på min svåraste livskris hittills. Kanske jag sku ha haft en livskris ändå, utan min sjukdom, men det vet vi ju inte.
Jag var så duktig, då jag snabbt vårdade mig tillbaka i skick efter diagnosen, och utåt sett så såg det ju så ut. Jag ville visa att det här går, och det gör det ju, men jag glömde prata om hur psyket mådde. Jag glömde att prata om rädsla, hur mitt liv var just då, hur rädd jag var att få en annan diagnos, och får jag den, så hur i all världen ska jag ta den...
Att i ungefär ett år bara tänka på vad man ska äta, vad man ska sticka, hur man ska göra för att klara en sjukdom som överraskar en nästan varje dag. Att tänka, tänka, planera, fundera. Läsa, lära sig, få höra att vissa värden måste korrigeras osv. Det blir lite satans tungt, i alla fall om man inte pratar om det. Jag, pratade aldrig på riktigt om allt, utan visade att allt är bra.
Tills 2017, precis kanske ett år sen. Blev så trött, så trött. Kronisk trött. Har fått svar varför. För att hjärnan jobbar mer på oss, diabetiker o förstås andra med kroniska sjukdomar. Vi måste hela tiden tänka efter mer, planera, och förutse vissa saker. Jag tror att jag är på väg tillbaka, äntligen. Min sjukdom, min kompis, är nog med, men vi sammarbetar nu. Tror att jag först nu godkänt min kompis, fast jag sagt och visat att allt är okej, så har jag ju själv inte godkänt min kompis.
Jag visste inte vem jag var år 2017, innerst inne visste jag inte det. Jag visste varken ut eller in, gjorde många fel beslut, tappade min egen stolthet på vägen, och stoltheten, den jag stod för, fanns inte mer. Jag hade själv förstört den.
År 2017 satt jag många gånger och tackade att jag hade diabetes istället för nåt annat. Det där "andra" fanns ändå med, hade undersökningar på hösten, och visste att livet kan ändras igen.
Sommaren gick åt reven. Var så uppe i tankar och funderingar, men glömde igen att bearbeta dessa. Skyfflade under mattan, och ville bara glömma.
Hösten kom, med mycket nytt. På en vecka hände två härliga saker, fick besked att jag inte får en ny diagnos, och tre dagar efter det, i november blev jag färdig närvårdare. Men, glädjen till dessa fanns inte. Inte hur jag försökte. Då kom jag på att nu om någonsin måste jag vakna upp, se saker som de är, och fortsätta framåt. Jag kan inte göra nåt åt det som varit, utan jag måste ta mej i kragen, och godkänna att nu är nu. Ta en dag i sänder.
Har varit så förbannad på mig själv, för att jag inte tagit tag i saker. Men ibland blir det bara för mycket, som man måste gå igenom för att vakna upp på nytt.
Nu, är jag redan en halv meter ovanför myllan där jag krelat omkring och funderat. Och kompisen, den är också där. Kompisen vet att jag äntligen, efter 1 1/2 år godkänt kompisen, och nu ska vi leva tillsammans resten av livet, på gott och ont.
Jag ändrades så efter diagnosen, det blev en redig smäll, värre än jag trodde. Men har nu kommit ur bubblan, och far vidare. Tack till alla de som orkat med mej, de är så guldvärda. Hade ingen aning att jag tog detta så hårt. Men livet är inte en dans på rosor.
Vill även speciellt här på min blogg tacka mina härliga bollplanks kompisar på Facebook gruppen, ni som är finlands svenskar med diabetes. Ni, har hjälpt mej upp tillbaka, ni fick mej att fatta saker som bara andra med "sin kompis" fattar. Är så tacksam att jag har er. ❤️
Är även tacksam för många andra i mitt liv, men de kommer att få en stor kram nästa gång jag ser dem, och då tänker jag berätta hur mycket jag tycker om dem.
År 2018, välkommen. En dag i sänder, positivt tänkande. Ta hand om varandra. ❤️
Året 2017 var tufft. Jädrans tufft. Faktiskt så tufft att jag är förvånad. Jag gick igenom massor, gjorde många fel, sårade säkert många, sa fult, var egoistisk och en martyr.
Ja, och så lärde jag känna en ny kompis... (Läste en annan blogg som kallade sin kroniska sjukdom till sin bästa vän...)
En kompis som är med mej hela tiden, visar vägen, och bara vill att jag som person ska godkänna den, för vad den är och vad den vill. Den strider emot då den gör det, men ändå vill den att jag ska vårda och sköta den... Gör jag inte det, så får jag tillbaka.
Jag går lite tillbaka till 2016. Jag ser det nu, 2018 som en början på min svåraste livskris hittills. Kanske jag sku ha haft en livskris ändå, utan min sjukdom, men det vet vi ju inte.
Jag var så duktig, då jag snabbt vårdade mig tillbaka i skick efter diagnosen, och utåt sett så såg det ju så ut. Jag ville visa att det här går, och det gör det ju, men jag glömde prata om hur psyket mådde. Jag glömde att prata om rädsla, hur mitt liv var just då, hur rädd jag var att få en annan diagnos, och får jag den, så hur i all världen ska jag ta den...
Att i ungefär ett år bara tänka på vad man ska äta, vad man ska sticka, hur man ska göra för att klara en sjukdom som överraskar en nästan varje dag. Att tänka, tänka, planera, fundera. Läsa, lära sig, få höra att vissa värden måste korrigeras osv. Det blir lite satans tungt, i alla fall om man inte pratar om det. Jag, pratade aldrig på riktigt om allt, utan visade att allt är bra.
Tills 2017, precis kanske ett år sen. Blev så trött, så trött. Kronisk trött. Har fått svar varför. För att hjärnan jobbar mer på oss, diabetiker o förstås andra med kroniska sjukdomar. Vi måste hela tiden tänka efter mer, planera, och förutse vissa saker. Jag tror att jag är på väg tillbaka, äntligen. Min sjukdom, min kompis, är nog med, men vi sammarbetar nu. Tror att jag först nu godkänt min kompis, fast jag sagt och visat att allt är okej, så har jag ju själv inte godkänt min kompis.
Jag visste inte vem jag var år 2017, innerst inne visste jag inte det. Jag visste varken ut eller in, gjorde många fel beslut, tappade min egen stolthet på vägen, och stoltheten, den jag stod för, fanns inte mer. Jag hade själv förstört den.
År 2017 satt jag många gånger och tackade att jag hade diabetes istället för nåt annat. Det där "andra" fanns ändå med, hade undersökningar på hösten, och visste att livet kan ändras igen.
Sommaren gick åt reven. Var så uppe i tankar och funderingar, men glömde igen att bearbeta dessa. Skyfflade under mattan, och ville bara glömma.
Hösten kom, med mycket nytt. På en vecka hände två härliga saker, fick besked att jag inte får en ny diagnos, och tre dagar efter det, i november blev jag färdig närvårdare. Men, glädjen till dessa fanns inte. Inte hur jag försökte. Då kom jag på att nu om någonsin måste jag vakna upp, se saker som de är, och fortsätta framåt. Jag kan inte göra nåt åt det som varit, utan jag måste ta mej i kragen, och godkänna att nu är nu. Ta en dag i sänder.
Har varit så förbannad på mig själv, för att jag inte tagit tag i saker. Men ibland blir det bara för mycket, som man måste gå igenom för att vakna upp på nytt.
Nu, är jag redan en halv meter ovanför myllan där jag krelat omkring och funderat. Och kompisen, den är också där. Kompisen vet att jag äntligen, efter 1 1/2 år godkänt kompisen, och nu ska vi leva tillsammans resten av livet, på gott och ont.
Jag ändrades så efter diagnosen, det blev en redig smäll, värre än jag trodde. Men har nu kommit ur bubblan, och far vidare. Tack till alla de som orkat med mej, de är så guldvärda. Hade ingen aning att jag tog detta så hårt. Men livet är inte en dans på rosor.
Vill även speciellt här på min blogg tacka mina härliga bollplanks kompisar på Facebook gruppen, ni som är finlands svenskar med diabetes. Ni, har hjälpt mej upp tillbaka, ni fick mej att fatta saker som bara andra med "sin kompis" fattar. Är så tacksam att jag har er. ❤️
Är även tacksam för många andra i mitt liv, men de kommer att få en stor kram nästa gång jag ser dem, och då tänker jag berätta hur mycket jag tycker om dem.
År 2018, välkommen. En dag i sänder, positivt tänkande. Ta hand om varandra. ❤️
Kommentarer
Skicka en kommentar