Nästan två år tog det...
Hejsan, länge sen sist.
För två år sen den här tiden visste jag inte vad som höll på och hända i min kropp, men oj vad trött och eländig jag var, och semestern hade just börjat.
Sommaren 2016 kommer jag knappt ihåg, bara det att jag hängde hemma och drack och var kissnödig konstant. Ja faktiskt, har inte många minnen av 2016. Skrämmande.
År 2017 för ett år sen var så rörig, trodde jag höll på att spricka av alla olika känslor, sorg, hat, besvikelse; negativa känslor som jag inte kunde hantera på rätt sätt. Var inne i nån konstig bubbla, där jag bara försökte springa iväg men slapp aldrig nånstans. Förvirrad och fundersam på så mycket.
Kan här även erkänna att kämpade förstås med min sjukdom, men även med SÅ mycket annat. Många gånger tänkte jag nog att varför i all världen får just jag allt skit?!
Utåt sett så var jag väl mej själv, men allt detta som jag upplevt syns ej utanpå.
Vet inte hur jag sku ha klarat av detta, om jag inte haft de bästa i mitt liv, som ännu visade på det bästa sättet då jag mådde som värst.
Idag, juni 2018, ser jag ljust på framtiden, men ändå med öppna ögon och öron. Jag vill leva mitt liv, och må bra, både psykiskt och fysiskt. Jag vill ha ro, i kropp och själ. Ta en dag i sänder.
Jag är på god väg, men än finns det mycket att träna och jobba med.
Tänkte här på en människa, som varit sjuk i flere år, och just nu är "hen" friskförklarad. Vilken psykisk press det måste vara, att för NU vara frisk, men inte veta att hur är det om en månad eller två?!
Jag personligen vet att jag alltid kommer att ha min sjukdom, så det behöver jag inte fundera på, men tänk på alla de som ruggar fram och tillbaka med sina återkommande svåra sjukdomar, där man inte alltid vet hur nästa år ser ut?! Fy attan vilken press det måste vara. Jo, jag vet ju som anhörig hur det är, då mamma stred mot sin hjärntumör.
Märker idag hur mycket jag samlat på mej, hur mycket jag inte kanske ändå behandlade då, men under dessa två år har allt kommit tillbaka och blivit på nåt sätt konkretare än förr. På något konstigt sätt tar jag allt som hänt som en sorts erfarenhet, där jag kan förstå allt bättre, då någon är med om något.
Ja, och vet ni vad; min sjukdom är inte mera det första jag tänker på, jag tänker först på mej och mina nära o kära. Diabetes styr mej inte mera, jag styr den. ❤️
Tack för att ni läste, ta vara på varandra och lev för dagen!
För två år sen den här tiden visste jag inte vad som höll på och hända i min kropp, men oj vad trött och eländig jag var, och semestern hade just börjat.
Sommaren 2016 kommer jag knappt ihåg, bara det att jag hängde hemma och drack och var kissnödig konstant. Ja faktiskt, har inte många minnen av 2016. Skrämmande.
År 2017 för ett år sen var så rörig, trodde jag höll på att spricka av alla olika känslor, sorg, hat, besvikelse; negativa känslor som jag inte kunde hantera på rätt sätt. Var inne i nån konstig bubbla, där jag bara försökte springa iväg men slapp aldrig nånstans. Förvirrad och fundersam på så mycket.
Kan här även erkänna att kämpade förstås med min sjukdom, men även med SÅ mycket annat. Många gånger tänkte jag nog att varför i all världen får just jag allt skit?!
Utåt sett så var jag väl mej själv, men allt detta som jag upplevt syns ej utanpå.
Vet inte hur jag sku ha klarat av detta, om jag inte haft de bästa i mitt liv, som ännu visade på det bästa sättet då jag mådde som värst.
Idag, juni 2018, ser jag ljust på framtiden, men ändå med öppna ögon och öron. Jag vill leva mitt liv, och må bra, både psykiskt och fysiskt. Jag vill ha ro, i kropp och själ. Ta en dag i sänder.
Jag är på god väg, men än finns det mycket att träna och jobba med.
Tänkte här på en människa, som varit sjuk i flere år, och just nu är "hen" friskförklarad. Vilken psykisk press det måste vara, att för NU vara frisk, men inte veta att hur är det om en månad eller två?!
Jag personligen vet att jag alltid kommer att ha min sjukdom, så det behöver jag inte fundera på, men tänk på alla de som ruggar fram och tillbaka med sina återkommande svåra sjukdomar, där man inte alltid vet hur nästa år ser ut?! Fy attan vilken press det måste vara. Jo, jag vet ju som anhörig hur det är, då mamma stred mot sin hjärntumör.
Märker idag hur mycket jag samlat på mej, hur mycket jag inte kanske ändå behandlade då, men under dessa två år har allt kommit tillbaka och blivit på nåt sätt konkretare än förr. På något konstigt sätt tar jag allt som hänt som en sorts erfarenhet, där jag kan förstå allt bättre, då någon är med om något.
Ja, och vet ni vad; min sjukdom är inte mera det första jag tänker på, jag tänker först på mej och mina nära o kära. Diabetes styr mej inte mera, jag styr den. ❤️
Tack för att ni läste, ta vara på varandra och lev för dagen!
Kommentarer
Skicka en kommentar