Striden mot hatet...

Hej och länge sen sist... igen.

Har alltid haft behov att skriva då och då. Förr skrev jag ganska snabbt av mej då det kändes som så men nu har jag märkt att jag funderar hemskt mycket mer än förr, och ibland löses mina funderingar av sig själv och då har behovet att skriva inte funnits.

En längre tid har jag funderat på en sak, och den är nära oss alla. Vissa av oss är utsatta för den och andra inte, eller så vet dom det inte.

Det finns en grym energitjuv som upptar en hel massa ibland av vårt liv, och det är hatet.
Ja, hat. Hat till någon, något eller ibland till mycket.

Vem hatar? Säkert alla. Och vi gör det alla på så olika sätt.

Vissa hatar, säger det till någon eller berättar om hatet till något.

Andra hatar tyst. Utan att yttra sig.

Vissa hatar på det sätt jag personligen hatar...
Jo, jag kan också hata fast jag inte skulle vilja det. Upptar som sagt min energi som jag kunde sätta på något annat. Jag strider mot mitt egna hat just nu så mycket, och jobbar för att få bort hatet så mycket, och därför behöver jag skriva.

Ja, vilket sätt hatar jag ... det dolda men egentligen synliga hatet. Det, som den hatade känner och ser, men det som inte de andra märker. (eller... märks det?! Kanske.)
Ja men vaddå? Vad är det?

Skitprat och smutskastade bakom ryggen, nedvärderande ord och blickar. Negativitet till nästan allt. Kroppsspråk som säger mer än tusen ord till den som blir hatad.

Hat finns bland oss, överallt, i hobbyn, i det privata livet, på jobbet, i skolan osv.

Jo, jag har fått personligen känna på det hat jag hatar mest. Jag har försökt korrigera saker jag gjort eller sagt. Men ibland märker man att det finns ingen chans. Och, då man själv godkänt det, så är det bara så. Ändå så känns det så fel, att man godkänner hat, och försöker ruska bort det, men det kryper sakta fram nu och då, och tyvärr gör det det då man ibland minst anar.

Vet ändå att jag och alla de som är hatade är mera älskade än hatade, o har fina vänner och familj, som älskar oss då vi behöver det mest, men förtjänar det minst.
Och, skriver inte bara om mej själv nu, utan så här i allmänhet. Misstänker att fler känner igen sig i det här.

Att godkänna hatet... det är det värsta. Det har jag gjort. Och kommer aldrig att ge ens en liten bit av mej till den som gör illa andra. Att sitta bredvid och se hur hatet gör en fin människa till en otäck jävel är inte roligt. Hatet gör så illa den som hatar. Den som hatar så mycket borde komma underfund med VARFÖR man hela tiden vill hata någon eller något.

Vi människor är nog så underliga ibland, har pratat med en del som berättat historier om hat, och då oftast såna som blivit utsatta för hat på något sätt. Och varje gång märker man hur människan blir liten då man pratar om det. Fast den människan är så härlig, trevlig och vän med sig själv kan man se hur liten den människan blir, och hur illa det tar att ens prata om det.

Hat sätter så stora ärr. Och kommer man inte bort från det så finns ärren kvar ända till det är dags att säga hej då till jordelivet...

Hat förstör även fina människor, som plötsligt bara börjar hata något. Ibland tycker jag att de som hatar blir så besatta att hata att den riktiga människan dör ut.

Förstår er om ni inte fattar vad jag skriver om... :) Och jo, allt bra här.

Egentligen hade jag ju bara kunnat skriva så här: Hata mindre, älska mera...

Kram!

Ja... Nu läste jag igenom igen en gång o fick en funderare... Syns mitt hat? Och hur kan jag mot arbeta det... Så att inte jag gör någon illa. ❤️