2.2.2021
En månad har gått nu, sen jag fick så att säga mod till mej för att ta upp en sak som berör inte bara mej, utan många andra. Har alltid svårt att vara då jag vet att andra kanske tar åt sig. Men nu måste jag tänka på mej själv. Och det är svårt.
Skriver ner känslorna som far hit o dit. Är just nu inne i en fas där allt som man jobbat för o velat kanske ha inte blev så heller. Har varit en jätte tung tid för mej och vet att det inte tar slut på en tid heller. Det här berör inte bara mej, utan också en del andra som står mej väldigt nära. Just nu känns det som man förstört mycket, sårat de man haft nära sig länge. Jag har ju inte "på det sättet" gjort någon illa, men det vad jag kommit fram till var kanske det många inte ville. Men... Jag ville, jag måste. Hur illa det än tar i mitt hjärta, så måste jag nu tänka på mej. Och det har tagit tid. Det där att tänka bara på mig. Kanske jag inte aldrig lyckas helt med det, men nu tog jag ett stort steg.
Jag kommer att dela detta först senare. Nu skriver jag av mej för mig själv. Kanske ni får läsa, kanske inte. Men jag får det lite lättare då jag får skriva av mej. ❤️
6.2.2021
Började gråta då jag såg mina gossars sk. barnfoton på bokhyllan... Sörjer så just nu. Känns som en människa sku ha dött. Inte riktigt lika men ändå ganska nära det.
Sörjer förstås för att det man kanske trodde inte blev så heller. Måste gå igenom detta o skriva för att få någon bukt med det som rör sig i hjärnan o hjärtat.
Mina pojkar är ju "stora" nu, men ändå kommer dom alltid att vara det jag lever för. Det har de alltid varit. Dom, och min bonus son har gjort mej till det jag är idag. Både på gott o ont. 😉
Har varit sjuk nu i 4 dagar, flunssa, och hoppas den snart ger med sig. Kanske det var på kommande då jag varit som en robot den sista månaden. Då saker i ens privatliv o arbetsliv ordnar sig så kanske "Nån annan" ser till att det är dags att vila. Jag tänker också på en annan kär människa just nu som väntar på svar pga hälsan.
Tack igen, kändes skönt att skriva. Tittar i kalendern o ser att det är 2 veckor tills livet tar en annan väg. Är rädd, orolig, men ändå bombsäker att detta var rätt beslut. I alla fall för nu. Blir nog bra med tiden.
❤️
7.2.2021
Hade ett samtal med min barndomsvän, ja faktiskt sen vi var 6 år har vi haft varandra. I olika livskeden har vi varit ibland och då mindre kontakt, men nu de sista 20 åren igen gått hand i hand. Så hon är vännen som vet ALLT. Behöver inte förklara saker, för hon bara känner mej så bra, att hon vet vad jag tänker. Är så glad över vårt samtal. Känns så bra just nu. Min pappa pratade jag också med, och han ger mej också sån styrka. Känns ibland som om jag inte är värd så här fina människor i mitt liv, som ser rätt igenom mej, och säger som saken är, Och som GER MEJ ENERGI. Det är en härlig gåva man kan ge varandra. Ville bara skriva nåt just nu, då man pratat med 2 av det bästa man har i sitt liv.
Tro mej, finns många av de bästa, det har jag märkt under åren. Och de vet det med, för sånt måste man säga.
Evitskog 5.2.2021
11.2.2021
Flunssan gav inte med sig, febern steg på måndags kvällen. Ligger nu lågt hela veckan med antibiotika kur i 14 dagar.
Har jag lärt mej något under mitt liv, av misstag jag gjort, är det att man måste respektera andra människors sätt att reagera på saker. Jag reagerar på ett sätt, och en annan reagerar på ett annat sätt. Vissa vill prata om saker, andra inte.
Jag upplevde en sån situation redan då mamma höll på att dö. Blev frustrerad över andra människors sätt att ta saken. Satt hela min energi på det, fast jag borde redan då insett att alla gör sitt arbete på sitt egna sätt. Idag har jag insett att jag lärde mej av det.
Har gett tid o rum till att alla får göra det på sitt sätt. Svårt? Jo. Men märker nu att det tydligen lönade sig.
Insåg även nu, att jag, "spindeln i nätet" släppt lite greppet... Jag ska inte ta hand och fixa allt. Det reder sig, med lite tid.
Ja, man lär så länge man lever.
I min situation nu har jag fått uppleva många olika sätt att reagera, men har faktiskt kunna ge rum o tid. I alla fall känns det så, just nu. ❤️
11.2.2021
...borde absolut vara på jobb... Här hemma far känslorna upp o ner...
Nu beskyller jag mej själv för allt. Att jag gjort fel med mycket. Har en känsla just nu att det jag gjort för de andra har varit fel. Att jag uppfostrat fel, att jag inte är tillräcklig, eller har jag varit FÖR tillräcklig???
Här finns så många funderingar, o vissa kommer jag aldrig att skriva ut. Vissa saker finns bara med, som hänt, som jag upplevt som fel. Men tyvärr kom min tystnad emot. Den som säkert förstörde allt. Den blev för lång, min tystnad. Och inne dog det nåt. Som gjorde mej annorlunda. Som fick mej in i nåt konstigt, som jag ännu heller inte förstått.
12.2.2021
En vacker kall vinterdag. Jag tar det lugnt ännu. Orket finns inte till så mycket, men kuren börjar nog ta på, så tålamod.
Var ut och "kände" på solens värme, och visst värmde den. Kunde inte motstå att gå 10 meter till Busters grav för att se om korset syns. Visst, det gjorde det och gråten kom som en blixt. Gråter ännu när jag skriver det här. Därför måste jag skriva. Att få ut på något sätt de känslor som kommer.
Saknar honom så. Har aldrig förstått hur en hund kan påverka så här mycket. Sku allt vara annorlunda så sku jag omedelbart vara med på att bli "matte" igen. Men just nu går det inte.
Han var nog en sådan "kingi" vår Buster. Ville försöka leda och vara kung över oss alla andra, men husse var hans kung. Vår lilla stora vakthund som skällde genast då någon kom på vår backe. Och vaktade alla som kom in. och gjorde det lite väl mycket. Envis var han.
Men de som var ofta här fick nog ro efter en tid. Han var en hund som jag aldrig i mitt liv kommer att glömma, och det tar jätteont att gå till hans grav.
Det har varit massor med häftiga känslosamma saker nu det sista åren, och tror att mina tårar sörjer lite allt just nu. Tårarna kommer ganska plötsligt och ibland sas oanmälda. Reagerar starkt på många saker. Hör säkert till, att då man har haft tystnad som sin "andra vän" kommer nu reaktionen. Kanske bra.
Men tungt. Men det blir bra. Man måste bara sätta ut sina känslor nån gång. Jag är så fylld med olika känslor just nu, de finns under ytan, och dyker upp helt plötsligt. Men jag låter dem komma, då jag kan. Ibland måste jag stoppa. Då är jag i en situation där de inte får komma. Och tänk. Jag kan stoppa. Men de kommer nog upp sen igen, mina känslor. Hurra för känslor. Det är bra att man har känslor.
Det lönar sig hörni, att visa känslor. Att visa sig svag. Det är helt okej. Jag är svag. Men därför är jag säkert också stark,ibland...
13.2.2021
God morgon, i natt har jag drömt. Samma sak. Gång på gång. Vet att mitt psyke jobbat i natt. Känns så mystiskt då det är precis en vecka till något som kommer att ändra mitt o många andras liv. Men jag tar emot allt som kommer.
Drömde att jag sku få en nyckel. Och varje gång jag sku få den så for den iväg, på olika sätt. Det var fråga om olika situationer och varje gång jag just sku ta emot nyckeln så gled den ifrån mej.
Vet inte riktigt vad drömmen betyder, men tycks vara mitt undermedvetna som spelar med mej.
Jag hoppas att i verkligheten får jag tag i nyckeln. Jag behöver den. För att hitta tillbaka till mej själv. ❤️
14.2.2021
God morgon, o trevlig vändag allihopa. Vänskap är nog ett av det viktigaste i livet.
Vet att det är säkert många av mina vänner som inte vet vad som händer i mitt liv just nu. Och så ville jag ha det. Ville inte dra alla in i det här, fast det är ett av mina ledsammaste beslut jag tagit i mitt liv. Ville vårda, om man nu kan använda det ordet, mina närmaste, ville ge dem tid o rum att behandla detta. Ville inte att rykten (som det alltid blir) sku förstöra deras o min tid att behandla det här på rätt sätt. Som jag skrev tidigare gör vi allt på vårt egna sätt.
Visst, det har varit jätte tufft, och kommer också att vara så. Men i sista hand berör det bara oss, vi, min familj. Det är vi som ska lära oss att bygga upp ett nytt normalt. Vi ska ändå fungera som en familj, fast det blir stora förändringar.
Så ni, snälla vänner som får veta det här senare, ta inte illa upp. Ibland måste man bara göra saker som känns rätt för nu. ❤️
Ni är ändå mej kära, fast jag inte dragit er in i det här. Ville bara göra det som jag tror var rätt. Family first. ❤️
Det kommer att ta tid det här. Och tänker ge all tid som behövs. Jag måste också få tid. Jag är ganska trasig.
Trevlig vändag,ni är viktiga! ❤️
15.2.2021
Desto närmare dagen kommer, har jag blivit mer känslig. Har fått på mej en sk. Robot-Mia, som bara gör. Sen plötsligt kan jag upphöra att göra nåt, och så rinner det lite tårar. Jag vet att det här är rätt, men ändå blir jag ledsen för att bryta upp. Tror/Vet att det blir nog bra, men kommer att sakna den där "standard familjen". Vill att mina gossar ska veta att jag är där för dem när som helst, fast jag inte kanske är precis under samma tak alltid.
Kommer definitivt att bli nytt för oss alla, kanske mest ändå för mej. Men det fixar jag. Jag ska. Jag kan. Jag måste.
Jag hoppas verkligen att alla ska må bra. Det är det enda jag önskar.
Det var allt för idag...
PS. Har haft bloggen öppen nu sen 13.2.2021, men har inte delat på de sociala medierna. Bara ett fåtal har fått läsa den hittills. Har inte ännu heller bestämt mej att dela så att "alla hökar" kan läsa den. Men varför inte? Ärligt skrivet från mej, behandlar mej med skrivandet. Terapi. Kanske nån annan känner som jag? Sak samma. Jag får styrka att skriva av mej.
Kram, Mia
Lite trött, men annars helt ok... 😁
Tycker att jag borde ha en mindre näsa... 😁
16.2.2021
Inte en enda tår idag!!!!
Skönt det. ❤️ 4 dagar kvar till ett av mitt livs största beslut, hittills i alla fall. Må det gå bra. Må det hämta nåt positivt. ❤️
19.2.2021 Morgon funderingar...
Ett dygn kvar. Känslor finns, men på nåt sätt instängda igen. Kanske jag skyddar mej själv nu, att bara göra saker för att det måste. Otrygg framtid, men det ska nog gå. På nåt sätt. Måste bara be om hjälp.
Är redo. Mycket tack vare att jag har vänner som på riktigt visat att dom bryr sig, och att de bara finns vid min sida. Utan er sku jag inte klara av det här.
Nu jobb, och sen 1 vecka semester. Och jag vet vad jag gör...
19.2.2021 kvällsfunderingar
Sista natten här i Evitskog. Har bott här sen september 1998. Det är många år det.
Här har mina söner vuxit upp och haft en fin barndom, tonårs år osv. De har haft tur att deras mamma o pappa funnits båda två vid deras sida så här länge. Fina år att minnas.
Tyvärr måste man ibland göra svåra beslut. Det här är nu ett. Och jädrans svårt.
Jag flyttar från Evitskog till Kyrkslätt centrum. Flytten börjar imorgon.
Har svårt att somna, har packat, packat och packat. Går på högvarv.
Men tar min bok, "Syndabocken" av Sofie Sarenbrant o försöker få ögonen trötta.
Tror jag avslutar "min dagbok" om livet före flytten här.
Skriver nytt inlägg sen då det känns så. Nu ger jag mej själv tid. Kanske jag behöver skriva. Kanske inte.
Men detta jag skrivit här har hjälpt mej massor.
Tack att ni läste. ❤️
Hej Mia, jag fick en sån känsla då jag läser vad du skriver att jag måste sätta några rader åt dig. Nu har jag ju ingen aning om vad du går igenom men många av dina tankar är precis likadana som jag får tampas med under åren, tex då du skriver om hur du liksom sörger något som inte blev som du kanske tänkt dig, och att du börjar gråta då du ser foton på barnen då de var små etc, jag kan säga, att jag har gått på terapi för att reda ut alla mina tankar efter min skilsmässa från barnens pappa. Det är över 10 år sedan vi skiljde oss men så mycket blev o bearbetat då för att jag hade liksom varken tid eller ork att ta itu med mig själv o mina tankar. Min historia va ju den att mitt ex blev ju så svårt alkoholiserad och allt vad de förde med sig gjorde ju situationen totalt ohållbar med två små barn. Att ta de steget att våga lämna är ingen lätt sak men saker och ting blir bättre med tiden trots allt men att ha någon att prata med och att gråta ut hos eller bara vara förbannad med hjälper mycket. Jag kunde tex inte förstå ännu för ett halvt år sedan att varför jag fick en sådan ångest o börja gråta helt sjukt bara av att jag började omorganisera mina fotoalbum i en ny byrå och började lite titta i nån av albumarna där vi var en familj o vi såg lyckliga ut(vi kanske inte var de men de såg ju så ut) hade int då på flere år ens tänkt på någo om allt de förflutna för jag e ju omgift o lever ett annat liv i dag, MEN tammefan hur de fick mig på knä med den här fotoalbumen, nå jag tänkte att jag behöver gå o prata, me nån om allt eftersom jag aldrig bearbetar saken, nå under en av mina terapigånger kom ja till insikt med att det är ju just det att jag sörjer det som inte blev, min terapeut kalla det att man sörjer de förlorade "boet" o de va ju just det som jag gjorde ännu efter över 10 år just för att ja tyckte att jag var så jävla stark! Sen hjälper ju säkert inte heller alla hormonrubbningar som man får tampas med😄 o ibland har jag illa att vara för att jag tänker att gjorde jag rätt o sku jag ha kunna göra något annorlunda o många blev ju arga på mig o tyckte allt va mitt fel när jag efter många år kom ut med att min, man hade svåra alkoholproblem etc, de fanns människor som fick det att kännas som mitt fel, då e de svårt att vara stark men det är då man behöv sina äkta vänner som man kan bolla saken med och som kan även säga åt en att ta huvu från reven😂😂nu o lyssna. Nå ja sku skriva några rader men de blev ju några fler, kanske lite terapi för mig med, tack o förlåt 🤭 sköt nu om dig. h Siv
SvaraRadera❤️ ❤️ ❤️ Tack Siv!!!! Då tror jag att du förstår varför jag har skrivit, och tror verkligen att jag är på god väg, eftersom jag tycks ha insett vad jag sörjer. Kommer att vara tungt ännu, men skönt att jag har vänner som t.ex dej som förstår vad man går igenom! ❤️ Du är strong!!!! ❤️ ❤️ ❤️
Radera