2 dygn i total ensamhet

 Provade en sak den här helgen. Att inte ha något alls att göra. Att inte träffa någon. 

Det var svårt, har alltid något som jag typ måste göra eller måste uträtta.

Jo, har nog pynjat här i lägenheten, kan inte bara vara.

Jag såg på foton, lagade en tavla av mina söner, gick igenom gamla grejer, från min barndom, läste mina morsdags kort till min mamma, såg bilder av henne som ung osv.

Har gjort en tripp till det förflutna, läst brev jag fått av mina vänner då vi var tonåringar. Vet inte varför jag gjort detta men måste man alltid förstå allt?

Jag tänkte nästan klämma mej med min son då han hämtade en grej idag, tyckte jag behövde nåt från butiken, men inte behövde jag ju nåt akut inte... Så den här helgen blev en "ensamvarg" helg, men tror jag behövde det.

Märkte efter fafa Yngves begravning att jag var så trött. Var tungt att se sorg, känna sorg, att se hur sönerna kämpade, att se deras pappa kämpa, men ändå var vi där, som en familj. Vi tog sorgen tillsammans. Hoppas vi sku även få ta del av glädje o välmående så småningom. Men vi kämpar vidare. 

Men, är inte gjord att vara ensam, fast jag valt det. Försöker bara bli tillfreds med detta, efter många år som en spindel i nätet. Inte lätt. Inte alls lätt att inte hålla i alla trådar.

Sånt ikväll, nu tar jag kväller. ❤️