En ”Etta” i 9 år

 Kom just på att precis denna tid för 9 år sen var jag jättesjuk men envis och trodde det var normalt… Jag var olidligt trött, orkade absolut ingenting och drack och pissade, pissade och drack. Hann knappt ner till Prisma så måste jag springa in på toaletten… och då jag körde hem så hade jag svårt att hålla ögonen uppe. Men trodde det var ”normalt”. Tonårs förälder som jag var… 🙁

Pratade inte heller så mycket om hur jag mådde, envis som jag är. Nog blir det bättre. Och det var faktiskt en varm sommar också 2016.

For ändå för säkerhets skull till läkaren efter en tids funderingar. Nästa morgon ringde läkaren och sade att nu till Jorv. Du får inte själv köra. Ditt långtids socker är skyhögt, och du måste läggas in. Ni kan tänka er hur det kändes…

Där låg jag sen, först på akuten nästan hela dagen, där de tog massor med prov. En läkare sade att jag redan kan meddela att jag inte kommer hem. 

Efter en tid flyttades jag till avdelningen med koll dygnet runt. Där låg jag i dropp och fick insulin för mitt höga blodsocker. Där började min resa. 

Efter någon vecka var alla provsvar färdiga, och misstanken om vad jag hade var klar. Diabetes typ 1. 

I dagen läge är det lätt att sköta sig då jag har sensor osv. Det har hänt helt massor med förbättringar i vården. Och för det är jag evigt tacksam till de som jobbar för oss med en livslång sjukdom. Tack! 🙏 




Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tårar hela morgonen

Julen blir svår sa dom…

Då man blir så uppretad