Ettans Mia eller tvåans?

Haha... Vi skämtar ofta med en annan Mia om vem som är ettan. Hon är ettan här i vår by, för hon kom först hit... Jag är tvåan i det fallet.

Men min blogg döpte jag ändå till Ettans Mia, för det sku bli en blogg om mitt lilla fel. Min blogg har hjälp mej personligen massor, då jag fått skriva av mej, fått personliga meddelanden med kämpar hälsningar osv. Min blogg hjälpte mej bort från det onda, och gav mej en riktlinje. Framåt, uppåt.
Jag har blivit mej själv igen. Eller kanske inte den jag var, utan en med mera erfarenheter i ryggsäcken.

För ett år sen satt jag här och hängde och var helt orkeslös, idag full med iver. Är glad att solen lyser, är nöjd att det regnar, då får man gjort nåt inne osv. Är förstås lite arg på mej själv då jag inte insåg lite tidigare att nåt var fel. Eller förstod det nog, men var kanske ändå lite rädd att få veta. Ni vet, människan fungerar så ibland.
Jag blev intervjuad för ca. 1 vdcka sedan, om min sjukdom och hur jag förhåller mej till den. Då frågan "tycker du att du är frisk eller sjuk" kom så svarade jag, jag är frisk. För jag är nog det så länge jag sköter mej. Tyckte det var en bra fråga. Och funderade inte ens på svaret.

Har tänkt lite skriva annat här också, för det blir ju så enformigt med bara skrivelser om mitt lilla fel...

Jag reagerade kraftigt på tragedin i Ekenäs som skedde för knappa veckan sen. Vet inte varför, hade aldrig träffat ungdomarna. Men satte mej in i situationen, en liten stad, där alla känner alla, där man ska leva upp till något och där man kanske inte alltid mår så bra. Jag mådde så skit den sista tiden jag bodde där, så flytten till Kyrkslätt var nog det bästa jag gjort. Jag fann mitt riktiga jag, och det bästa, ingen kände mej. Fick komma och gå hur jag tyckte. Skön känsla.

Reagerade också förstås kanske lite häftigt som mamma, blev rädd och funderar på mina egna söner. Har kämpat sedan förskolan med ena, och då han var 8-9 år sa han flere gånger att han ej vill leva mer.
Gissa hur många herrans gånger jag stått ute i skogen och bara gråtit ut för att i nästa sekund vara där för honom igen. Trodde vi sku ha ett helvete då han blev tonåring, men där trodde jag fel. Han mår bra. Han vet att vi hjälper, och hoppas hans stabila jagbild utvecklas på ett fint sätt.

Det enda jag hoppas är att ingen människa sku behöva uppleva det som tragedin i Ekenäs medförde, många är berörda och svar på allt fås ej... Är så ledsen ännu idag, och har absolut inga onda tankar om den person som begick mordet. Sku jag kunna så sku jag krama honom, och säga att det här reder vi upp. Vet att många inte förstår varför jag tänker så, och ni behöver inte heller. Det är mina tankar, och jag står för dem. Skickar på detta sätt två slängpussar upp till himmlen idag, till två fina ungdomar. 😘😘