Då det man som förälder alltid är rädd för...
Att vara förälder är inte alltid lätt, och då barnen kommer in i åldern där de klipper av navelsträngen sakta men säkert är heller inte lätt, men så ska det gå. Ut från mammas och pappas skyddande armar och tiden kommer då de unga märker att livet lär.
För några dagar sedan hände det som jag alltid varit rädd för i vår sjuka värld. Det jag absolut inte som förälder vill uppleva. Hur grym värld vi lever i. Det man läser om och det man alltid tänker att puhh... mina är här hemma. Våldet, det skriver jag om idag.
Har svårt att sätta ord på vad jag känner just nu. Många känslor, men mest ledsamhet för min sons känslor. Gudskelov pratar han om det han varit med om, så det är bra.
Han utsattes för misshandel för några dygn sedan, och tackar av hela mitt hjärta den kvinna som anmälde pågående misshandel. Poliserna hann på plats då det pågick och min son klarade sig undan med "lite" skador. Vill inte fundera heller på vad som sku ha skett om området det hände på sku ha varit obebott... Nu hände det vid nåt höghus område, och det stoppades i tid.
Poliserna hämtade hem vår son, och diskuterade med min sambo, och brottsanmälan är gjord, för typerna blev ju fast. Vi är väldigt tacksamma över att poliserna kom i rätt tid, TACK!
Orsaken är oklar från vår sida, varför? Allt var okej, men vid nåt skede hände nåt som fick de andra att göra så här. Min son var bekant med en av dem, och sku få skjuts hem. De stannade vid Mc Donalds i Esbo, och där sket det på sig. Av någon orsak (eller fanns det alls nån orsak) ville 2 börja strida. Min son tyckte det var bäst att springa iväg, och sprang gjorde han. Han sprang och sprang tills han märkte att de inte var efter honom. Plötsligt kom en bil. Det var dom. Där hände det, blev kastad på marken, lyftes upp, och kastad på marken, och sen kommer sparkarna. Tänk den känsla min son måste ha haft. Tänk er den känsla alla som blir misshandlade måste ha, då man märker att man kan inget mer. Först ett litet hopp om att man klarade sig, och sen känslan då man märker att där hoppar de ut ur bilen. Fy fan. Sku så gärna vilja veta orsaken till detta, från de andra, och det får vi väl veta i när framtid. Och jo, skjutsen betalade han, och allt borde ha varit bra.
Denna upplevelse sätter sina spår, rädsla i alla fall. Man vet inte vem och vilka man träffar på gatan.
Var rädda om varandra och håll er, ni ungdomar tillsammans då ni är ute, för annars kan det gå som för min son. Och så har det gott för många andra.
Min lilla, mammas lilla, sku jag kunna skydda dej mot allt ont så skulle jag. Men jag kan inte. Men jag står vid din sida tills jag tar mitt sista andetag, och jag kommer alltid att vara där för dej, I vått och torrt.
Nu tar vi dagen som den kommer, och alla lär vi oss nåt av detta. Ta inget förgivet.
💓
För några dagar sedan hände det som jag alltid varit rädd för i vår sjuka värld. Det jag absolut inte som förälder vill uppleva. Hur grym värld vi lever i. Det man läser om och det man alltid tänker att puhh... mina är här hemma. Våldet, det skriver jag om idag.
Har svårt att sätta ord på vad jag känner just nu. Många känslor, men mest ledsamhet för min sons känslor. Gudskelov pratar han om det han varit med om, så det är bra.
Han utsattes för misshandel för några dygn sedan, och tackar av hela mitt hjärta den kvinna som anmälde pågående misshandel. Poliserna hann på plats då det pågick och min son klarade sig undan med "lite" skador. Vill inte fundera heller på vad som sku ha skett om området det hände på sku ha varit obebott... Nu hände det vid nåt höghus område, och det stoppades i tid.
Poliserna hämtade hem vår son, och diskuterade med min sambo, och brottsanmälan är gjord, för typerna blev ju fast. Vi är väldigt tacksamma över att poliserna kom i rätt tid, TACK!
Orsaken är oklar från vår sida, varför? Allt var okej, men vid nåt skede hände nåt som fick de andra att göra så här. Min son var bekant med en av dem, och sku få skjuts hem. De stannade vid Mc Donalds i Esbo, och där sket det på sig. Av någon orsak (eller fanns det alls nån orsak) ville 2 börja strida. Min son tyckte det var bäst att springa iväg, och sprang gjorde han. Han sprang och sprang tills han märkte att de inte var efter honom. Plötsligt kom en bil. Det var dom. Där hände det, blev kastad på marken, lyftes upp, och kastad på marken, och sen kommer sparkarna. Tänk den känsla min son måste ha haft. Tänk er den känsla alla som blir misshandlade måste ha, då man märker att man kan inget mer. Först ett litet hopp om att man klarade sig, och sen känslan då man märker att där hoppar de ut ur bilen. Fy fan. Sku så gärna vilja veta orsaken till detta, från de andra, och det får vi väl veta i när framtid. Och jo, skjutsen betalade han, och allt borde ha varit bra.
Denna upplevelse sätter sina spår, rädsla i alla fall. Man vet inte vem och vilka man träffar på gatan.
Var rädda om varandra och håll er, ni ungdomar tillsammans då ni är ute, för annars kan det gå som för min son. Och så har det gott för många andra.
Min lilla, mammas lilla, sku jag kunna skydda dej mot allt ont så skulle jag. Men jag kan inte. Men jag står vid din sida tills jag tar mitt sista andetag, och jag kommer alltid att vara där för dej, I vått och torrt.
Nu tar vi dagen som den kommer, och alla lär vi oss nåt av detta. Ta inget förgivet.
💓
Kommentarer
Skicka en kommentar