Måste bara få skriva av mej.
30.3.2020... Här är vi, mitt i en corona kris. En ofattbar situation för två månader sen. Men nu helt annat.
Det kändes redan så overkligt på nåt sätt då min 18 åring kom hem från Sverige den 13.3 och han var de två första veckorna i karantän. Trevliga veckor som 18 åring. Allt i bilskolan var nästan gjort osv, och så kom det här.
Men, det var och är småsaker för honom, för regler är till att hållas.
Han tog allt på allvar, och var mest rädd för om han smittar OM han bär på smittan.
Jo, den första veckan låg han i flunssa, och levde i sitt rum nästan hela tiden. Bara för att han ville, och bara för ifall om att...
Var mäkta stolt över hans sätt och tänkte att vem är det där plötsligt??? Ajoo... Han är ju 18. :)
Sedan har ju allt blivit större och större och även jag har läst om coronan och dess framfart. Tills en dag då jag märkte att jag vill inte mera. Jag ork inte mera. Jag VILL INTE HA DET SÅHÄR. Men jag och många andra måste bara ta den här situationen, hur än vi inte sku vilja.
Då Sanna Marin berättade att Nylands gränser stängs, grät jag. Låg i sängen och grät. Jag somnade men hela natten drömde jag mardrömmar om min familj osv.
Jag har jobbat hela tiden, vilket har gjort att hjärnan fått paus. Coronan har förstås varit närvarande på jobbet. Vi putsar, fejar, tvättar, men ändå försöker vi vara så normalt som möjligt.
De som behöver vård ska få det, fast antalet minskat radikalt. Men, då jag är på jobb är jag trygg.
Så de senaste veckorna har jag varit på jobb, kört hem, sovit, farit på jobb och kört hem.
Några gånger har jag varit i butiken, men annars får de andra här i hushållet fixa det. Jag är rädd utanför mitt jobb och hemmet. SKITRÄDD.
Rädslan håller på och ta över, och jag jobbar väldigt mycket just nu att få bort rädslan. Vet inte om jag lyckas.
Och, JAG ÄR ARG. På de som inte fattar vad det är frågan om. De som bojkottar hela saken och bryr sig skit i andra.
Vad skönt att få skriva om känslor. Jag erkänner att även jag inte trodde vi skulle vara i denna situation då jag första gången läste om viruset.
Förstod kanske lite mer då min son kom hem från Sverige, men sedan egentligen för två veckor sen började jag känna något konstigt, något som jag inte kan göra nåt åt, så länge andra inte tänker på andra.
Är så ledsen att människor inte respekterar varandra, och är nästan arg på mej själv för att jag ens tänker på det. Får en sådan negativ energi av det.
Så jo, jobbar med att få ett lugn tillbaka. Jag behöver lugn och ro. Det är bra för mej.
Den här gången har jag inte ens tänkt igenom vad jag skriver, utan det här rann bara ur mej, så ber om ursäkt om det är svammel. Men jag skrev bara för att få skriva ut det skitet jag just nu känner.
Det kommer att bli en häftig vår. På alla fronter. Jag önskar att ni alla hålls friska, och att vi alla lär oss något av detta, fast det är det vidrigaste sätt att lära sig ifrån, men ändå. SKITVIRUS.
Det kändes redan så overkligt på nåt sätt då min 18 åring kom hem från Sverige den 13.3 och han var de två första veckorna i karantän. Trevliga veckor som 18 åring. Allt i bilskolan var nästan gjort osv, och så kom det här.
Men, det var och är småsaker för honom, för regler är till att hållas.
Han tog allt på allvar, och var mest rädd för om han smittar OM han bär på smittan.
Jo, den första veckan låg han i flunssa, och levde i sitt rum nästan hela tiden. Bara för att han ville, och bara för ifall om att...
Var mäkta stolt över hans sätt och tänkte att vem är det där plötsligt??? Ajoo... Han är ju 18. :)
Sedan har ju allt blivit större och större och även jag har läst om coronan och dess framfart. Tills en dag då jag märkte att jag vill inte mera. Jag ork inte mera. Jag VILL INTE HA DET SÅHÄR. Men jag och många andra måste bara ta den här situationen, hur än vi inte sku vilja.
Då Sanna Marin berättade att Nylands gränser stängs, grät jag. Låg i sängen och grät. Jag somnade men hela natten drömde jag mardrömmar om min familj osv.
Jag har jobbat hela tiden, vilket har gjort att hjärnan fått paus. Coronan har förstås varit närvarande på jobbet. Vi putsar, fejar, tvättar, men ändå försöker vi vara så normalt som möjligt.
De som behöver vård ska få det, fast antalet minskat radikalt. Men, då jag är på jobb är jag trygg.
Så de senaste veckorna har jag varit på jobb, kört hem, sovit, farit på jobb och kört hem.
Några gånger har jag varit i butiken, men annars får de andra här i hushållet fixa det. Jag är rädd utanför mitt jobb och hemmet. SKITRÄDD.
Rädslan håller på och ta över, och jag jobbar väldigt mycket just nu att få bort rädslan. Vet inte om jag lyckas.
Och, JAG ÄR ARG. På de som inte fattar vad det är frågan om. De som bojkottar hela saken och bryr sig skit i andra.
Vad skönt att få skriva om känslor. Jag erkänner att även jag inte trodde vi skulle vara i denna situation då jag första gången läste om viruset.
Förstod kanske lite mer då min son kom hem från Sverige, men sedan egentligen för två veckor sen började jag känna något konstigt, något som jag inte kan göra nåt åt, så länge andra inte tänker på andra.
Är så ledsen att människor inte respekterar varandra, och är nästan arg på mej själv för att jag ens tänker på det. Får en sådan negativ energi av det.
Så jo, jobbar med att få ett lugn tillbaka. Jag behöver lugn och ro. Det är bra för mej.
Den här gången har jag inte ens tänkt igenom vad jag skriver, utan det här rann bara ur mej, så ber om ursäkt om det är svammel. Men jag skrev bara för att få skriva ut det skitet jag just nu känner.
Det kommer att bli en häftig vår. På alla fronter. Jag önskar att ni alla hålls friska, och att vi alla lär oss något av detta, fast det är det vidrigaste sätt att lära sig ifrån, men ändå. SKITVIRUS.
Kommentarer
Skicka en kommentar