Livet hos mej, och oss
God morgon alla härliga!
Livet har nog fört med sig det ena och det andra, men inte trodde jag att jag skulle få uppleva en hälsokris av detta slag.
Att alla människor blir berörda av ett enda virus, och att allt blir annorlunda.
Men, så blev det, och här är vi.
Under denna tid har man verkligen haft tid att fundera, se sig omkring hur andra är och märka saker som kanske skulle ha gått en förbi i den sk. vanliga vardagen.
Jag har personligen hjälpt de som behöver hjälp, och min sambo har hjälpt mej, då jag ändå hör till en riskgrupp. Det har fungerat jättebra, och är lycklig för det.
Inom min bransch i småbarnspedagogiken har det varit så lugnt då skolorna stängdes, och nu kom ju då information att skolorna öppnas den 14.5.
Det betyder det att även dagisarna vaknar upp igen. OCH ÄR SÅÅÅÅ GLAD FÖR DET!!!!!!
Har så saknat barnen, för det är ju de som gör att det är härligt att gå till jobbet varje morgon, i alla fall för mej.
Så väntar på det, men är ändå lite skraj förstås.
En ny era börjar då skolorna och dagisarna börjar fungera nästan normalt, men ändå gör det en lite mer på sin vakt igen.
Hoppas verkligen att alla respekterar varandra, och kommer ihåg vad vi leker med.
Så kära läsare, vi ska vara lika försiktiga som tidigare, och inte tro att detta är över, tror att det är bara början ännu. Och därför ska vi bry oss om varandra, ta hand om varandra så länge vi kan, hjälpa de äldre så att de inte behöver få ett virus som kan betyda döden för dem.
I vårt hus har vi hjälpt svärfar, som är 88 år, och nu funderar jag förstås hur jag ska kunna fortsätta hjälpa honom då jag träffar flera av mina gulliga skötebarn... Bara en tanke, att är det rätt att vara i arbetslivet och sköta andra, och sen på fritiden hjälpa svärfar? Där är en nöt att knäcka. Men även det kommer att lösas.
Sköt om er alla!
Livet har nog fört med sig det ena och det andra, men inte trodde jag att jag skulle få uppleva en hälsokris av detta slag.
Att alla människor blir berörda av ett enda virus, och att allt blir annorlunda.
Men, så blev det, och här är vi.
Under denna tid har man verkligen haft tid att fundera, se sig omkring hur andra är och märka saker som kanske skulle ha gått en förbi i den sk. vanliga vardagen.
Jag har personligen hjälpt de som behöver hjälp, och min sambo har hjälpt mej, då jag ändå hör till en riskgrupp. Det har fungerat jättebra, och är lycklig för det.
Inom min bransch i småbarnspedagogiken har det varit så lugnt då skolorna stängdes, och nu kom ju då information att skolorna öppnas den 14.5.
Det betyder det att även dagisarna vaknar upp igen. OCH ÄR SÅÅÅÅ GLAD FÖR DET!!!!!!
Har så saknat barnen, för det är ju de som gör att det är härligt att gå till jobbet varje morgon, i alla fall för mej.
Så väntar på det, men är ändå lite skraj förstås.
En ny era börjar då skolorna och dagisarna börjar fungera nästan normalt, men ändå gör det en lite mer på sin vakt igen.
Hoppas verkligen att alla respekterar varandra, och kommer ihåg vad vi leker med.
Så kära läsare, vi ska vara lika försiktiga som tidigare, och inte tro att detta är över, tror att det är bara början ännu. Och därför ska vi bry oss om varandra, ta hand om varandra så länge vi kan, hjälpa de äldre så att de inte behöver få ett virus som kan betyda döden för dem.
I vårt hus har vi hjälpt svärfar, som är 88 år, och nu funderar jag förstås hur jag ska kunna fortsätta hjälpa honom då jag träffar flera av mina gulliga skötebarn... Bara en tanke, att är det rätt att vara i arbetslivet och sköta andra, och sen på fritiden hjälpa svärfar? Där är en nöt att knäcka. Men även det kommer att lösas.
Sköt om er alla!
Kommentarer
Skicka en kommentar