Tacksam över livet

Hejsan,

Äntligen känns allt bra. Så där normalt  bra som det ska kännas.
Jag skyller på Coronan... 😉 😂
Nä, men efter några stormiga år med det ena o det andra känns allt lugnt o tryggt på nåt sätt. (är nog lite rädd att nåt händer då jag är inne i denna fas, men kör bort de tankarna...)

Kanske det här är lugnet efter stormen.
Det har ju varit ganska mycket då jag tänker tillbaka, sånt som berört min familj, och som man kanske inte hanterat på rätt sätt förrän bomben exploderar.
Men nu, just nu, är allt jättebra.
Jo visst, det normala i en familjs liv förstås, men det är det normala, som alla stöter på, men det är så det är.

Märkte också här för en vecka, två tillbaka att jag är sååå du med min sjukdom. Den tar inte över mej mera, utan jag fixar till så att vi går hand i hand.
Nå, erkänner, nu, idag, att jag tog diagnosen otroligt hårt. Märker det nu, att det tagit mycket av mej att hantera allt. Men det jobbet är gjort nu, och så länge jag har min familj o vänner som respekterar mej för den jag är, för den jag blev, så är jag en lycklig människa.
Jag måste bara själv komma ihåg att aldrig mera bli tyst om det svåra, utan ta upp saker direkt.
Alla lär vi oss så länge vi lever.

Är tacksam över mycket, över min familj som finns, över mina goda vänner som inte vänt ryggen till mej då jag var inne i en svår tid i mitt liv, där även jag var en dålig vän o människa. Är även tacksam över allt man varit med om, för det har lärt mej så mycket. Amen. ❤️