Då ord inte finns

 Då det inte finns ord, så kan man ju inte prata eller skriva. Ändå gör jag det. Kan inte förstå varför det kommer de här ledsna känslorna. Kanske av att allt känns så ensamt ibland, och känslan att inte behövas mera. Är det en sorts övergång, då sönerna blivit stora? Då man egentligen bara levt för dem och gjort allt för dem? Mitt misstag att inte bygga upp nåt eget tidigare redan. Men kändes som om tiden ej fanns.

Nu finns tid. Allt för mycket tid. Och jag känner mej väldigt obehövlig.

Allt rullar på, människors liv rullar på, och jag känner att här stampar jag på stället och är värd skit och ingenting. Känns som om folk är rädda att typ be mej om hjälp med nåt, att de ej kan mera ringa mej för att bröööla ut något osv. Jag finns ju här, och vill vara en del i människornas liv.

Jo, jag vet, jag kan ju också ringa, men sista tiden känns det igen som jag inte vill störa... Som jag skrev, människors liv rullar runt med så mycket att ensamhets känslan är säkert välkommen för dem nu och då.

Jag har alltid tyckt om att vara ensam, har njutit och klarat av det. Men nu 1 år efter separationen börjar jag känna mej som om jag bara blir mindre värd som en människa.

Man hör liksom inte hemma någonstans, och det är väldigt svårt att hitta det nya jaget i livet.

Jag är gudskelov välsignad med en del goda människor runt om mej, men då jag blir fundersam över mina känslor, går det ju inte att ringa och säga "jag vet inte vad det är nu med mej".

Vad framkallar dessa grejer hos en? Vad är det som man inte fått ut? Eller, är det bara allt som händer runt omkring en?

Jag måste ta mej i nacken nu. Kan inte sitta och vänta att folk kontaktar mej. Det är jag som måste bygga upp bron igen.

Det behövs ju inte så mycket, egentligen. En promenad. En kopp kaffe. Men, det ska finnas 2 som vill det. Annars, gör man det... Ensam.

Är idag på ett sånt här humör. Eller, igår kväll började det redan. Men idag, ska jag göra mitt bästa för att fånga dagen. Vi tar en dag i taget. Det blir nog bra. ❤️

PS. Visst blev det ord, men vet inte riktigt vad det blev... 🤔 Då jag läste det så låter det väldigt negativt, men sååå hårt har jag det inte. Det är bara nu och då som tankarna och kanske lite självhat kommer upp.