Ettans Mia

 Året som helhet har tagit lite men gett mera. Har hänt saker som fått mej att växa, att tro på mej själv men mest av allt godkänna mej själv som jag är. Har funnit en sorts inre ro, som jag inte visste ens fanns. Känns skönt. Året har fört med sig förstås saker som ingen av oss kan påverka, men som får oss att stanna upp och fundera. Kriget t.ex. Hur bra vi har det här i Finland, fast vissa gnäller på hur uselt allt är. Det kunde vara värre.  Matpriser. Helt grymma priser. Där har man också fått lära sig att vad behöver man osv. Jag har detta år kontrollerat priser som aldrig tidigare, och kollat special erbjudanden...  Året 2022 är slut, och snart tar vi in ett nytt år. Inte har jag något annat råd att ge än dessa: var snälla med varandra, håll upp kontakten med de som står er nära, ett samtal eller en träff är inte så mycket begärt. Var ärlig. Då sover man gott och med rent samvete. Ta vara på dej själv. Känn efter vad som är bra för just dej. Skit i vad andra tycker o...

 Har funderat länge om jag ska skriva om detta eller ej.  Det är ju frågan om mitt yrke, och då är det inte lätt att få rätta ord på saker, som skrivs ut på nätet. Men jag försöker. Kan tillägga att detta är korrektur läst och godkänt av en del människor. Min oro har vuxit med åren. Över våra barn som är på dagis, men även över oss som jobbar där. Har varit mycket negativ kritik över vissa dagisar som gör såna saker man absolut inte får göra. Kan inte förstå detta, att människor som är i vårt yrke kan ens tänka göra såna saker som kommit ut. Usch! Men jo, vi i småbarnspedagogiken har inte lätt. Det erkänner jag. Och flertal andra jag pratat med. Tror att många av oss funderar mycket på att byta. Ja, en del har redan gjort det. Och tyvärr är en del av dem de, som har kompetens, ett gott hjärta och varm famn. De kan samarbeta, de är de som godkänner olikheter i både barn och vuxna. Och deras ork börjar nu tryta. Ledsamt. Tragiskt. För det är just de människor som behövs. Vad beh...

 God morgon, Jag har vuxit upp med årliga traditioner. Under jular då mamma levde visste man precis hur det såg ut. Då vi var yngre med brorsan for vi på julaftons morgonen med pappa till tryckeriet och packade lite böcker, eller så fick jag räkna pengar ur ett skrin... 😁 😂 Så att mamma i lugn och ro fick förbereda där hemma. Sedan kl. 16.00 var det träff med våra släktingar på gravgården, tända ljus och ta in julen med Dragsvik musikkår och en del beväringar. Efter det blev det glögg hos oss, mat, kaffe, diskussioner och samvaro. Och förstås julklappar. Denna tradition höll i, år efter år. Några föll bort, de äldre blev änglar, men allt fortsatte ändå. Till den dag mamma dog. Sen blev det lite ändringar, men jag försökte hålla i ändå. Hade svårt att släppa taget om de traditioner jag vuxit upp med, och ville ge mina pojkar det samma. Tills jag märkte att allt ändras, och jag blev bara trött och stressig av julen. Då jag separerade visste jag att nu blir det stora förändringar i ...

 Idag är det precis 1 år sen jag flyttade till denna lägenhet. Under detta år fann jag ro. Lugn. Hopp om att allt blir bra bara man ger tid. Hittade en del av mej själv igen. Och hittade även nya saker i mej själv. Äntligen kan jag sitta i soffan och bara ha tystnaden som sällskap. Äntligen njuter jag av mitt eget sällskap igen. Jag är jag och det räcker. Denna tid i denna lägenhet fick mej att tro på det goda, och att om man bara ger tid åt saker så blir det bra. ❤️ Idag ska jag ha "tuparit" för några goda vänner. Nu vågar man ju ha det, då 1 år har gått sen flytt nr. 2 och jag är jag igen. först nu är jag redo. Tack ni alla som förstått mej, tack ni alla som ej har gjort det. 😉 Det är alltid bra att få många olika råd, men har följt de råd som jag känt att varit rätt. Och jag är tacksam för att jag gjort allt på mitt sätt. ❤️

 Har inte skrivit på en tid, och var ett val jag gjorde. Jag vill inte alltid vara som en öppen bok. Igår gick jag via torget här i Kyrkslätt. Ett torg med så många möjligheter men där var bara 2 torgsäljare. På en stängd pubs uteservering, vid torget satt ett gäng. Ålder ca. 60 +. Det var 4 män och en kvinna, hon låg över bordet och tog en tupplur. Gick in via butiken och kom ut. Då hade hon vaknat, och hon var blåslagen(???) eller så hade hon fallit och stött sig. Gänget hade "meno på" och klockan var inte ens 14. Utan att jag vill dömma dessa stackare, så funderade jag hur det gått på det där viset. Är det någons mamma,mormor,farmor? Och har männen familjer någonstans, som sitter och funderar var dom är just nu, och när kommer de hem. Och hurdant skick? Synd att kung alkohol tar människor på detta sätt, och hur har det gått på det sättet? Vad har gjort det åt just dem?  Jag själv har ett tudelat förhållande till alkohol. Jag tycker nog om att festa, men då jag inte festar ...

... på gott och ont. Har lite hamnat in i den situationen att jag bara fått vara med mej själv i flere dagar. Först går det bra. Men sen blir jag så utled på mej själv. Finns så många tankar som sen samlar sig till ett redigt åskmoln, som inte vill fara vidare utan det hänger ovanför mej. Det är just då jag känner mej så fruktansvärt ensam, men ändå inte vill vara nära någon och inte vill ringa någon heller. Då barnen vuxit upp och lär sig vara vuxna är ju också på nåt sätt jätte härligt, men även lite sorgligt och tomt. Har, som ni vet alltid tagit de i första hand och för mej har det alltid varit en självklarhet. Också det på gott och ont. Glömde mej själv ibland. Har nog levt med dem, kanske lite för mycket ibland, men de är det viktigaste i mitt liv. Springer genom eld för dem. Kanske det är därför det känns så tomt ibland, då de lösgör sig eller kanske redan gjort det. Funderar ibland hur de ser på mej som mamma? Måste fråga vid nåt skede. Ja, mina eviga funderingar... Vet inte om...

 Då man är ledig har man tid att bolla med tankarna, och riktigt för sig själv. Har en tid känt mej fundersam över saker som boende, ort, familj osv. Trivs jättebra i Kyrkslätt, har ett bra jobb med fina kolleger, har en del vänner kvar, men "matchar" helt klart inte riktigt in alltid, men ändå är jag nu inne i någon process. Jo, skulle vilja ha vattnet nära mej, ett element som får mej att må bra. Skulle vilja bo närmare min pappa och min brors familj. Tänk att sätta på sig tossorna och gå längs västvallen i Ekenäs och ta en kopp kaffe med far... Vad sku inte vara trevligare än det?! Livet är för kort att tänka att nog hinner man.  Men, klarar jag mer av att fara tillbaka? Då jag flyttade till Kyrkslätt fann jag mej själv, blev vuxen... Jag behövde det, för att finna mej själv och få komma bort från den lilla stad jag växte upp i. Jag bröt upp och tappade många vänner på den vägen. Synd att Kyrkslätt var långt bort, men Ekenäs var lika långt bort... 😉 Nu bor jag i en härlig...

 Det är alltid bra att fara bort hemifrån några dagar. Har varit hundvakt från lördag till idag, och det har varit jätte roligt. Men, att det kändes så här bra att komma hem igen har jag inte upplevt sedan jag separerade! Det betyder säkert att jag trivs jättebra här, men mer kanske ändå att jag börjar må bra, och kan igen njuta av vad livet för med sig. En lång process, men behövlig. Att vara med en hund som Enzo var helt huippu. Jag vågade t.om ha honom lös på gården, för han lydde mej jättebra. Vi 2 spenderade nästan hela dagarna ute, Enzo låg nog lite och tittade mot vägen ifall matte och husse sku komma... Men jag dög även jättebra. Var några ljuvliga dagar på landet, men tror jag faktiskt blivit en "city brud", om man nu kan kalla Kyrkslätt för city. 😉 Nå, i alla fall mer än norra Kyrkslätt. Gud vad jag njuter av denna semester, fast man inga stora planer ens har. Man bara hänger på och ser vart det tar en. Ha det bra allihopa! ❤️

 Hej sommar 2022! Nu är tredje dagen semester på gångs o känns som 2 veckor... På ett bra sätt! Har under ett års tid gått igenom mycket, varit med om mycket, både gott och ont. Men nu känner jag mej stark, välmående och så att säga med igen. Känns som förra sommaren var en bubbla, tvingade mej vara social fast jag inte alls var redo för det. Men ensam var också svårt. Nu känns ensam skönt, kan vara med mej själv. Behöver ej varje dag ha något för att för stunden må bra. Hade vid ett skede svårt att ens gå ut med skräp påsen i fjol... Jag bara inte klara av att fara nånstans ensam. Jag måste typ ha träff med någon nånstans, eller så en vanlig jobb dag då jag visste vart jag sku fara. Spontana ensam länkar var svåra, kändes som om jag skämdes att vara ensam... Men nu hör det till det förflutna. Jag mår bra nästan hela tiden faktiskt. Jippi för det. ❤️ Är ganska stolt över mej själv också kan jag säga. Känns skönt att man på ett vettigt sätt tagit sig ur en svår kris, och inte förlor...

 Står på bryggan och ser vemodigt ut på vattnet. (för någon vecka sen, inte just nu... 😉)  Vattnet har alltid varit ett positivt element för mej. Jag får energi, tankarna blir klarare och får ett lugn i mej. Älskar och har alltid älskat havet o skärgården i allmänhet. Har ju alltid varit nära havet i min barndom, ungdom och lite av vuxen livet. Sku jag vinna på lotto, sku jag omedelbart köpa en stuga vid havet med bergsklackar att sitta på. Då jag stirrar ut, tar jag även farväl av vissa saker i mitt liv. Har bestämt att de saker i mitt liv som känns tvingade, "pakko pulla" och obekväma grejer  måste avslutas. De där grejerna som får en att känna sig som en utböling. De där sakerna människor har sagt åt en då man mådde som värst. Saker som "vi är ju här, vi är ju vänner, klart att allt är bra". Njää... Orden var fina att höra, men summa summarum så var det bara ord.  Under det gångna året har även "nya" människor tagit kontakt, så att säga bekanta från li...

... Fast man inte tror att tiden gör sitt, då man är inne i mörkret, man tar inte emot ord av någon som säger så, men visst är det så. Efter att man känt sig så väldigt misslyckad, är det bara dags att kavla upp ärmarna o se det som en etapp i livet, där man lärt sig massor. Lätt har det inte varit. Och skriver inte nu enbart om förhållandet som brast. Har så mycket mer jag gått igenom det senaste året, men det är sådant jag inte skriver om. Det pratar jag om, vilket är så skönt. Efter att jag hållit inne med vissa saker så har jag äntligen fått ord på det, och att få det bekräftat för sig själv är en stor vinst. Märker nu i skrivandets stund att det första halvåret efter att jag separerade (kanske mer) har varit väldigt "svart". Minnen finns inte så mycket, har glömt massor, och bara gjort det man måste göra. Har hängt med, men ändå inte. En stor förändring skedde, tror jag, är då jag flyttade in till lägenhet nummer 2. Blev en ny början. Första lägenheten innehöll sorg, trö...

   Tack mamma Airi, tack farmor Anni för det ni varit i mitt liv. Ni har gett mej liv för att ge liv vidare. Idag går jag inte till era gravar, men jag går över vägen till minneslunden och tänder ljus. Jag tänker på er denna dag, och vårdar de minnen jag har tillsammans med er. De är fina. ❤️ Har haft äran att få vara med mina två söner idag, det finaste som finns. I min situation är det dags att skapa nya traditioner och vet att vissa traditioner är tagna från min barndom. Ska ändå leva i nuet, och förnya kanske en del.  Vill hålla i vissa traditioner som betytt mycket för mej, och det är att tänka på er som inte mera är här. Så snart är det dags att tända ljusen.  Önskar er alla en fin morsdag. ❤️

 Hur kan en hund göra så gott? Har spenderat en stund ensam med Bella idag, och hon fick mej på så gott humör! ❤️ Tänkte, då jag satt med henne i famnen, och hon somnade där, att det kändes nästan som om man satt med en baby i famnen... 🥰 Tror vi gav åt varandra mycket positiv energi idag.  Jo, vissa av er vet hur jag går här i centrum o trånar efter hundar, speciellt taxar...  Nej, är ej redo att ta en egen hund, fast sällskapet skulle vara nu o då välkommet.  Är väldigt tacksam att jag får ta del i Bellas liv, lite i alla fall. ❤️  Hon ger mej mer än jag trodde, och är tacksam till min fd att jag får "tanka lite hund" nu och då. Är också så lycklig då jag träffade Oscar idag, efter över en månad inne i tryggt förvar hos försvarsmakten. Gröna baretten såg annars ganska fin ut. Är så stolt över hans positiva attityd i armén. En del av er förstår min stolthet, och orsaken till den, andra inte. 🙂 Lika stolt är jag över René, han har åstadkommit massor, är på rik...

 Ni som pratat lite mer med mej, vet att jag har haft en del hurja drömmar den senaste tiden... 😉 Vissa drömmar så verkliga, vissa ledsamma, vissa roliga. Jag har t.ex pratat med min mamma, sprungit undan Ekenäs bor i en grotta med Karita, blivit tvungen att sjunga Imagine där jag inte kunnat uttala Imagine osv.  I natt träffade jag min kära farmor, Fammo. Jag satt i hennes gungstol i hennes kök och vi pratade, pratade och pratade. Jag var så glad att jag fick mera tid med henne men plötsligt vaknade jag, och det var så synd. Hade en varm känsla i mej ändå, precis som om det varit på riktigt. Vem vet?  Låt mig presentera min Fammo, Annie Linnea Helenius. Världens bästa. Starka kvinna. Släktens spindeln i nätet så länge hon levde.  Jag hade henne i mitt liv sedan dag 1. Och det märktes under åren, att hon var med från begynnelsen. Hade en så bra kontakt med henne. Under min barndom övernattade jag hos henne nu och då. Kommer ihåg hur jag älskade att springa barfota p...

 Då det inte finns ord, så kan man ju inte prata eller skriva. Ändå gör jag det. Kan inte förstå varför det kommer de här ledsna känslorna. Kanske av att allt känns så ensamt ibland, och känslan att inte behövas mera. Är det en sorts övergång, då sönerna blivit stora? Då man egentligen bara levt för dem och gjort allt för dem? Mitt misstag att inte bygga upp nåt eget tidigare redan. Men kändes som om tiden ej fanns. Nu finns tid. Allt för mycket tid. Och jag känner mej väldigt obehövlig. Allt rullar på, människors liv rullar på, och jag känner att här stampar jag på stället och är värd skit och ingenting. Känns som om folk är rädda att typ be mej om hjälp med nåt, att de ej kan mera ringa mej för att bröööla ut något osv. Jag finns ju här, och vill vara en del i människornas liv. Jo, jag vet, jag kan ju också ringa, men sista tiden känns det igen som jag inte vill störa... Som jag skrev, människors liv rullar runt med så mycket att ensamhets känslan är säkert välkommen för dem nu o...

 Nu har båda sönerna blivit ett år äldre. Fick igår en sorts "känslig stund" då jag tänkte på dem, och allt jag upplevt med dem. Har alltid haft dem som min första prioritet, både på gott och ont. Därför känns det som jag svek dem då jag flyttade bort för ett år sen. Fast de redan då var mer eller mindre unga män, än barn. Men vet att det var en hård smäll för dem också. Nu lär vi oss ett nytt familjeliv. Kan ta en längre tid, men vi alla är på god väg. Hade verkligen velat ge dem ett normalt familjeliv, med båda föräldrarna som en stabil punkt i deras liv, men det gick inte. Nu hoppas jag de vet, att de har 2 stabila punkter och hos mej är alltid dörren öppen. Vi har kommit en lång bit på vägen, och om alla respekterar varandra så blir allt bra. Man måste bara ge den tid alla behöver. Jag har ännu så att säga svaga dagar, då tankarna kommer. Då sitter jag o tänker och kanske sörjer. Sen tar jag emot en ny dag igen med öppna sinnen. Är verkligen nöjd att "vår familj...

 Hela veckan har jag nu kämpat med att bara titta på en nyhets sändning. Har nästan lyckas. Då man sätter på tv:n på morgonen, ja då pratar man bara om kriget i Ukraina. Jo, fattar. Det är aktuellt, men kanske något annat inslag nu och då. Jag byggde snabbt upp en mur då kriget började. Jag tänkte att nu tar vi dagen som den kommer. Dagarna, bilderna och informationen blev bara skrämmande. Jag, som jobbar inom småbarnspedagogiken måste hålla en viss distans till detta på jobbet, för att skydda de små. Det har gått helt bra. Men idag, då jag kom hem till en tyst lägenhet braka det. Sku ha behövt skrika ut min ilska över det grymma som händer. Jag sku ha velat prata med någon, säga bara att det är hemskt. Satt en stund i soffan, stirrade ut och så braka det. Tårarna rann. Av en sån ilska att någon människa i ett stort land kan och får beté sig på detta sätt. Fan vad arg jag är. Egentligen finns det inte ord för allt jag känner. Vet inte varför jag plötsligt tappade tron på att det bl...

 Hej! Vet ni känslan då man vaknar på morgonen, och allt känns konstigt. Man vaknar inte fast kaffemugg nr.3 är på gångs, och morgongröten bränns vid. Då huvudet säger att idag är du på dåligt humör, och idag ska du bara vara för dig själv. En sån dag har jag haft. Finns ingen direkt orsak till detta. Men, så idag har jag varit bara med mej själv. Det är nog ganska bra måste jag säga. Att reflektera över saker som händer runt omkring oss. Och nu menar jag inte kriget i Ukraina eller corona siffror osv. Utan att kunna reflektera sånt som händer just omkring mej, mina vänner, mina söner och de som står mej nära.  Jag borde absolut haft såna här "tanke dagar" tidigare också. Borde ha gjort sånt här många gånger. För att få ett typ medeltal av allt som försigår.  Idag har solen lyst, det har droppat här och där men hörni, den här damen har varit för sig själv... Inne. Jo. Skulle gå ut, men det blev inte så. Men, jag njöt av vädret igår så helt okej. Nu då jag summerat lite al...

 Jo, stormen kom över oss. Sku jag ha bott ännu på högsta våningen sku jag ha märkt stormen mer men nu bor jag på första o vinden hördes inte alls på samma sätt. Har varit en dålig helg på nåt sätt. Jag sku vilja så mycket men orkar ingenting. Har försökt få igång nåt, men nej. Och då mår jag dåligt om jag inte får nåt gjort. Har varit en hel del tankar också de sista veckorna. Har drömt om min mamma  flere gånger. Vi pratar inget i drömmen men vi sitter o tittar på varandra. Vi har en sån fin stämning att då jag vaknar blir jag riktigt ledsen. Sku vilja tillbaka till det fina.  Hon ser lika ut som då hon var frisk, och hon har en vit college och svarta byxor. Har funderat varför drömmen kommer tillbaka, och vi sitter där, tysta.  Och tror kanske det har att göra med det att vi aldrig hann prata på "riktigt" om allt. Vi hade inte tid. Mina barn var bara 3 o 5 år då hon dog, så det var full rulle årena före det. Men, hon fick iaf njuta några år av sina barnbarn o det ...

 Jo välkomnar nog 2022, men trodde nog inte ändå att vi börjar det med covid19. Har legat nu 8 dygn hemma, och vetat att jag har viruset i 7 dygn. Tog hemtestet förra lördagen, då jag kände mej värre än fredagen. Bara för säkerhets skull. Hade ju i hela 2 veckors tid levt mycket försiktigt pga Omikrons framfart. Jobb-hem-jobb-via butiken-hem-jobb. Inga nya människor, inga kaffe träffar inne, absolut ingenting.  Ni kan då bara gissa hur det kändes då hemtestet visade positivt. Efter allt jag gjort och så var detta förbannade test positivt.  Även efter allt jag och mina arbetskompisar gjort, de har levt lika som jag får vi alla 3 positiva svar. Kändes nog som ett slag på käften.  Men, så är det nu.  Dagarna har varit varierande, igår ganska bra redan, men idag en dåligare dag med redig hosta och täppt. Påbörjade Duact ifall det sku hjälpa.  Kommande veckoslut är avgörande nu. Borde och sku vilja på jobb i måndag, men nu tänker jag nog mera på min hälsa än vad...