Höst 2016 och jag kan inte se..

Läsglasögon...

I augusti sprang jag en dag i veckan på Jorv diabetesklinik, för de ville se hur jag mår, och det kändes jätteskönt. Fick massor av stöd och uppmuntrande ord. I september kom vi överrens om telefontider istället, så behöver jag inte hela tiden springa dit, då allt ser bra ut. 

Efter några veckor märkte jag att jag ser dåligt, kunde ej läsa och såg inte skärmen på min telefon... Hade läst om att detta kan hända när sockret varit högt länge och det börjar sjunka. 
Provade mina "riktga" glasögon men dom hjälpte inte ett dugg så fick ringa Jorv och fråga hur jag ska göra. Rådet var att inte ännu något, eftersom min ögonbottensfotografering just är på kommande. Jo, sånt ska vi diabetiker också på. 
Jag stod sen i Tokmanni, och provade läsglasögon, med min mobil i handen för att se om jag kunde se med +0,5 eller +1 eller... +0,5 blev bra. Då öppnade sig den härliga mobila världen igen och jag kunde uppdatera min Facebook status med mobilen!! 😉
Kändes så skönt att kunna läsa igen före läggdags osv.

Var på ögonbottensfotografering och svar på det sku komma i samband med min "första stora läkargranskning" sedan diagnosen.

Kändes rätt tungt att vänta men i november hade alla prov tagits och jag väntar på att bli kallad in till läkaren. Här var det nog lite spännande att se hur min kropp mår, så var nog pirrigt.

Allt var finare än fint, 7,5 kg magrare och värdena i mycket bättre skick än augusti. Puust, vad skönt att höra, men måste kämpa vidare. Nytt besök i maj 2017.

Inga organ som fått sig, och mina ögon hade inte heller fått "stryk" av det höga sockret jag gått med länge... Läkaren tippade på att jag insjuknat tidigt på våren 2016. Usch! 
Men fick svar på varför jag kunde somna mitt på dagen om jag så gav mej en chans... Eller varför jag var nervös, irritterad och gläfsig. Funderade nog ibland själv vad som händer, men man är ju inte en ungdom heller så. 😉
Var så lättad efter det här läkarbesöket, visste att jag gjort något rätt och att jag hjälpt min kropp, mitt liv. 

Men tror att just här, efter detta, började min psykiska strid med mej själv, som jag ännu idag märker att jag jobbar med. Varje minut, varje timme, varje dygn... Och den fortsätter, tills jag accepterar allt själv. 

Just nu känns det ännu som jag har lång väg kvar, och därför tror jag i mitt stilla sinne att därför bestämde jag mej för att börja skriva igen.
Har hjälpt mej förr i livets skeden, så tror att det gör det nu också. 

Få se om det kommer ett till inlägg ikväll ännu... 😂

Tack igen ni som läser och hänger med! ❤️

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tårar hela morgonen

Bild
 Vet inte just vad som hände. Jag tänkte på något från förr och började bara gråta. Gråter fortfarande och vet inte egentligen varför jag började skriva.  Tror på något sätt att jag dämpat mina egna känslor de sista månaderna, och inte tänkt färdigt allt. Har dämpat pga olika orsaker som jag själv hittat på för att… har alltid haft någon orsak: ska till butiken, ska på jobb, ska göra det och det. Har inte velat erkänna hur mycket jag tänkt på hur väldigt mycket jag sku ha velat prata ut med någon som inte längre man kan prata med.  Jag och Stigu pratade aldrig ut om vår separation, och nu sitter jag här och är så arg på mej själv att jag inte tvingade honom att prata. Han har aldrig varit bra på att prata om sånt, som känslor osv.  Vi byggde upp vänskapen, men redde aldrig ut nåt annat. Men han kanske ville ha det så.  Så nu sitter jag här, och tänker på sånt som är omöjligt. Helt sjukt. Och undrar när jag får ro, så där hela tiden. Känner att jag är på spänn he...
Läs mer

Julen blir svår sa dom…

Bild
 Nååå, tänkte jag. Det blir väl det. Men så är livet, och tänkte eller ville inte tänka mer på saken. Nu är den här. Jul 2024.  Tills idag har det gått relativt bra. Stämningen finns kanske inte på samma sätt, men har haft en sån där mys pys tid här, med ljus och gran och adventsljusstake.  Julafton firas i Ekenäs, med söner, bror med familj och pappa. Allt är planerat. Är evigt tacksam för att det blir så.  Ändå kom saknaden och sorgen på som stora hus nu.  Sedan 1998 har Stigu varit med under julen. T.om efter separationen firade vi tillsammans och nu är han inte med. Kommer ihåg förra julen då han rökt fisk och var så stolt. ”Godare fisk får ni aldrig” sa han. Ni som kände honom vet precis vilken min han hade då han sa det.  Jag höll med och sa att du kan nog du.  Förra julen var lugn, kanske överraskande lugn. Stigu var kanske ganska trött redan då, men så är vi ju ibland. Bella var med, och jag gick ut med henne, och ”karana” blev här och hänga i ...
Läs mer

Då man blir så uppretad

Bild
 Vet ni dom där människorna ni har i er bekantskapskrets som vet och kan allt? De där som typ säger hur man ska känna, leva och göra. De där som har svar på allt. Jag personligen blir så uppretad av såna. Tur så finns det inte många såna i mitt liv.  Känns som om jag har enligt dessa haft ett liv fullt med bara bra saker, och att jag aldrig haft saker som fått ned mej. FEL!  I den här åldern jag är i så har jag verkligen upplevt saker, mer än den/dem jag syftar på, men banne mej de här typerna bara fortsätter o fortsätter berätta hur jag ska hantera saker. 😡 Jag är just nu inne i en period där jag vill känna mej behövlig, att få hjälpa osv. Jag känner mej så tom och onödig annars. Ändå sku jag inte orka ibland. De allvetare vet ju för min del säkert varför jag reagerar så här… 😉 Ja, till dessa allvetare kan jag berätta följande, och även kanske delge varför jag är jag idag, varför jag verkligen försöker njuta av de små sakerna som finns i livet. Jag har verkligen fått u...
Läs mer