Vem är jag?

Att se sig själv på ett nytt sätt..

Duktiga jag, hösten gick ju bra och duktiga Mia klarar av allt själv, riktigt själv! Spindeln i nätet som ska ha kontroll över allt som sker, och veta var, när och hur. Pyh!!!

Orkade en tid, och förbannade mej ibland för det här mätandet och stickandet, det liksom störde mitt liv fast jag visste att jag måste. 

Utåt visade jag att allt är bra, och att jag accepterat detta, men innanför började jag känna något som inte var bra mera.

Vid julen var jag inne i en livskris där jag inte mera visste hur jag sku handskas med något alls.

Jag skyllde allt på något annat, för duktiga Mia är ju duktig hon... Men, då jag började spegla mej så såg jag en uppkäftig, elak, känslolös och trött KÄRRING, som ännu försökte hålla kontroll i allt. Den spegelbilden fick mej att vakna upp. Erkänna för sambon att jag varit hemsk mot honom. För barnen, två söner på nu 17 o 15 år har jag ännu orkat "vara den jag var". 

Fick i januari släppa allt, precis allt och börja fundera om. Och då hände det förstås i den processen att jag blev sjuk. Hade lunginflammation och orket var på noll. Men tillika så var det väl så det skulle vara; hade ingen kontroll över nåt annat under ca. 2 veckor än mitt socker och när jag ska sticka, äta och ta mediciner...

Kontrollen över handlandet, fixande av allt möjligt, pojkarnas träningar, skolgång, förandet och hämtandet föll på min sambos axlar, och vet ni vad: HAN KLARADE AV ALLT MED GLANS, fast jag inte stod där och hade kontroll... 

Hade totalt förnekat att ta emot hjälp av min sambo, och han höll säkert på att gå i tusen bitar... 

Sakta och säkert gav jag över ansvar och sakta och säkert blommade öven min sambo upp. Han måste ha haft det skittungt med en äckelpotta som jag... Spiderwoman... Starka Mia, duktiga Mia, hurja Mia som alltid orkar. 

Usch vad jag gjorde allt fel. Tog inte in hemmafolket alls med i den här diabetes processen, utan stängde alla utanför. Den enda som jag släppte in i allt var min barndomsvän. Ingen annan, på riktigt. Tills en dag... 

Släppte allt, och tänkte nu börjar jag om... Jag är jag, men måste förstå att lugna mej, inte ha så stora krav, att sköta mej, men även mitt förhållande och familjeliv. Det är på gångs nu, och vet inte hur länge det räcker att få allt stabilt igen, men det har visat sig att då jag erkänner här hemma att jag inte KAN just nu, att jag inta ORKAR just nu så förstår alla. 

Känns bra att inte ha kontroll över allt mera, man kan dela ansvaret också då man har den möjligheten... 

Det här var mera den psykiska delen av vad hösten och julen förde med sig, och den kommer ännu att ta en hel del tid. 

Jag ska försöka finna mej på nytt.