Vänjer mej sakta och säkert med mycket nytt.

Att äta nån annanstans än hemma eller hos "de som vet"...

I början var det ju svårt att vara säker om man gjorde rätt med maten o stickandet men märkte att då jag efter en tid övat så kunde jag se vad jag sku sticka för måltidsinsulin. 

Hemma och på jobbet gick det lätt, men första gången jag sku sticka ute på restaurang blev det en funderare... Valde toaletten.

Nästa gång gjorde jag det redan "under borduken". 😂

Det säger ju att bara man provar så blir det bättre för varje gång. Och så tror jag också.

Jag går ju i skola, borde bli färdig till hösten, och där går jag nog på toaletten före maten. Har bara berättat åt några få där, för säkerhets skull, ifall något händer i skolan.

Vad då händer?? Ja, ifall jag stuckit fel och börjar svettas och darra... Då vet de få att ge mej det jag berättat för dem. Siripiri, ett glas appelisjuice eller nåt annat sött. 

Jo, mina värden har varit låga några gånger, men för höga flere gånger. De som vet säger att kroppen ändras i den här sjukdomen, och vissa känner inte mer av ifall värdena susar ner till 3. Vissa reagerar först vid 2. Jag reagerar nu under 4. Det hände förra veckan.

Ingen panik i det, jo, lite panik fick jag nog. 
Ropade på äldre sonen och sa att nu är det hänt, jag är LÅÅÅÅÅG!!!! Ät sa han lugnt.
Och jag åt. Korvsoppa o drack mjölk. Och sakta gick vi till det bättre. 
Så nu vet jag hur det känns att på riktigt bli låg. 

Så här är det, har mycket ännu att erkänna och skriva om, men nu ska jag: sticka in lite insulin och äta mat. 😉