Det var dags då...

Hej!

Har öppnat MIN blogg om MIN sjukdom. Tänkte det var bäst att inte skriva så mycket om den på de sociala medierna för folk tycker jag är tjatig och kanske inte ärligt intresserade. För MEJ är det viktigt att skriva om sjukdomen, så det här är mest för mej, men även andra som vill försöka förstå mej i mitt nya liv som kronisk sjuk människa...

Har diabetes typ 1, fick diagnos den 9.8.2016.

Hela våren och sommaren 2016 gick som i en yr liten värld där orket ej fanns, men försökte mitt bästa.
I slutet av sommaren så gick mina dagar ut på att planera: var är toaletten och var finns vatten.  Var trött hela tiden och fick hålla upp ögonen för att inte somna i t.ex bilkörandet. Det här höll jag på med i ca. 4 veckor förrän jag sa åt mej själv, STOP, det här är inte normalt. Gick till läkaren i början av augusti där det togs olika prov. 

3.8 ringde företagsläkaren kl. 8:30 och sade att jag ska packa väskan, remiss är skriven till Jorv där de fortsätter behandla mej. Jag hade sockervärdena 18 på fastande mage, så du är sjuk och det ska utredas. Ärligt sagt så visste jag redan nu vad jag hade, eller trodde jag visste. Typ2 diabetes...
En dag på akutavdelningen, då jag togs in hade jag sockret på 26,8, massor med stick och massor med prov. En läkare kom för att ge insulin, för att se om mina värden börjar fara ner, och de var rädda för att jag höll på att få blodförgiftning.
Läget lugnade sig, och blev intagen på avdelningen för att få sockret ner.
Hela natten kollade de mej och insulinet hjälpte. 

4.8. Kl. 13:30 kom läkaren och sade att jag är frisk, förutom att jag troligtvis har typ 2 diabetes. Diabetessköterskan kom med insulinpennor, och lärde mej hur jag mäter mitt blodsocker. 
Packade allt, fick lov att fara hem, och tillbaka till läkare 9.8 om inget allvarligare händer.

Veckoslutet hemma var tungt, blodsockret steg till höjderna, och kontakt med Jorv. Fick höja mina intag, så att jag sku vara under 15.
Väntade bara på att få komma till läkaren...

9.8 kl.9:30 ropades mitt namn på Jorv Diabetesklinik. Gick lättad in till läkaren, för att få hjälp och stöd och svar på många frågor.
Läkaren log åt mej, och sade att hon har nyheter åt mej. Tänkte jaha, vad till?!
"Du är inte alls en typ tvåa, du är helt klart en "etta"! Dina alla prov har blivit färdiga och det är inget tvivel om saken"
BOOOOMMM.... Där var det, många frågor o många svar, och besöket på Jorv blev mer än ett vanligt besök. Då jag kom ut, hade min värld rasat, men på några minuter var jag på fötter igen, fick en fanannamma feelis att det här klarar jag av. Jag är inte dödsjuk.
Mina veckor efter detta gick till att räkna kolhydrater, sticka rätt, gå i butiken och lusläsa vad allt innehåller osv.
Efter 2 veckor var jag redo att gå på jobb, och det kändes bra att ha nåt annat att tänka på än insulin och kolhydrater. Min höst fortsatte bra, hade en sk. smekmånad med min diabetes. Det kämpigaste var på kommande, men det visste jag inte här ännu... 

TACK att ni läste! ❤️

Plats: Finland

Kommentarer

  1. Annika Johanna Westerlund20 mars 2017 kl. 17:02

    Jag tycker du har varit duktig o stark som vill prata om diabetes öppet. Många gömmer sej vilket jag tycker är helt fel. Jag är en tvåa och har ibland en bra dag o ibland en dålig dag. Jag klarar mej på tabletter dagligen o att hålla koll på vad jag äter.
    Lycka till o jag kommer att bli din trogna läsare. Vem vet kanske du kan ge mej några tips jag letat efter på min journey sedan år 2008.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ettans Mia20 mars 2017 kl. 17:53

      ❤ Ja-a, vet du det här om öppenhet... vissa blir nervösa o tycker man "jopplar" då man vill vara öppen om det här. Men jag valde det. De som döljer allt o visar utåt en fin fasad är inga människor för mej mera. Blir nervös o äcklad av allt sånt!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Tårar hela morgonen

Bild
 Vet inte just vad som hände. Jag tänkte på något från förr och började bara gråta. Gråter fortfarande och vet inte egentligen varför jag började skriva.  Tror på något sätt att jag dämpat mina egna känslor de sista månaderna, och inte tänkt färdigt allt. Har dämpat pga olika orsaker som jag själv hittat på för att… har alltid haft någon orsak: ska till butiken, ska på jobb, ska göra det och det. Har inte velat erkänna hur mycket jag tänkt på hur väldigt mycket jag sku ha velat prata ut med någon som inte längre man kan prata med.  Jag och Stigu pratade aldrig ut om vår separation, och nu sitter jag här och är så arg på mej själv att jag inte tvingade honom att prata. Han har aldrig varit bra på att prata om sånt, som känslor osv.  Vi byggde upp vänskapen, men redde aldrig ut nåt annat. Men han kanske ville ha det så.  Så nu sitter jag här, och tänker på sånt som är omöjligt. Helt sjukt. Och undrar när jag får ro, så där hela tiden. Känner att jag är på spänn he...
Läs mer

Julen blir svår sa dom…

Bild
 Nååå, tänkte jag. Det blir väl det. Men så är livet, och tänkte eller ville inte tänka mer på saken. Nu är den här. Jul 2024.  Tills idag har det gått relativt bra. Stämningen finns kanske inte på samma sätt, men har haft en sån där mys pys tid här, med ljus och gran och adventsljusstake.  Julafton firas i Ekenäs, med söner, bror med familj och pappa. Allt är planerat. Är evigt tacksam för att det blir så.  Ändå kom saknaden och sorgen på som stora hus nu.  Sedan 1998 har Stigu varit med under julen. T.om efter separationen firade vi tillsammans och nu är han inte med. Kommer ihåg förra julen då han rökt fisk och var så stolt. ”Godare fisk får ni aldrig” sa han. Ni som kände honom vet precis vilken min han hade då han sa det.  Jag höll med och sa att du kan nog du.  Förra julen var lugn, kanske överraskande lugn. Stigu var kanske ganska trött redan då, men så är vi ju ibland. Bella var med, och jag gick ut med henne, och ”karana” blev här och hänga i ...
Läs mer

Då man blir så uppretad

Bild
 Vet ni dom där människorna ni har i er bekantskapskrets som vet och kan allt? De där som typ säger hur man ska känna, leva och göra. De där som har svar på allt. Jag personligen blir så uppretad av såna. Tur så finns det inte många såna i mitt liv.  Känns som om jag har enligt dessa haft ett liv fullt med bara bra saker, och att jag aldrig haft saker som fått ned mej. FEL!  I den här åldern jag är i så har jag verkligen upplevt saker, mer än den/dem jag syftar på, men banne mej de här typerna bara fortsätter o fortsätter berätta hur jag ska hantera saker. 😡 Jag är just nu inne i en period där jag vill känna mej behövlig, att få hjälpa osv. Jag känner mej så tom och onödig annars. Ändå sku jag inte orka ibland. De allvetare vet ju för min del säkert varför jag reagerar så här… 😉 Ja, till dessa allvetare kan jag berätta följande, och även kanske delge varför jag är jag idag, varför jag verkligen försöker njuta av de små sakerna som finns i livet. Jag har verkligen fått u...
Läs mer